Vi behöver prata om självmord
Adam Helles' senaste blogginlägg
[Publicerat 21 november, 2017 av Adam Helles]
Iden här bloggtexten tar jag upp ett allvarligt och viktigt ämne: självmord och självmordstankar hos vuxna med autismspektrumtillstånd (AST). I en nyligen publicerad registerstudie framkom att personer med AST har en förhöjd självmordsrisk [1] och en annan studie har rapporterat att många lider av återkommande självmordstankar [2]. Trots det så finns väldigt lite kunskap kring varför vissa personer med AST begår självmord och hur vi ska kunna förebygga det. Jag tycker mig ofta se exempel på att kunskapen om hur psykisk ohälsa och självmordsrisk visar sig hos vuxna med AST är låg och att det finns en stor osäkerhet hos kliniker inom vuxenpsykiatrin hur man ska bedöma självmordsrisken.
Personer med AST har en kraftigt förhöjd risk för psykisk ohälsa generellt och då särskilt en förhöjd risk för depression, som är en av de viktigaste riskfaktorerna för självmord (tre av fyra personer med Aspergers syndrom har någon gång i livet en depression) [3]. Många med AST har dessutom ofta flera komorbida tillstånd [4] vilket ytterligare ökar risken. Även faktorer som ensamhet och arbetslöshet är välkända riskfaktorer för självmord och personer med AST är mer utsatta också i detta avseende då många är ensamma och/eller arbetslösa [5].
Är det så att personer med AST får ökad självmordsrisk ju fler svårigheter de har? Logiskt borde det vara så. Är man deprimerad, har ångest, är arbetslös och ensam och har AST så kanske det bara är den adderade bördan som gör att man vill ge upp och ta sitt liv. Å andra sidan finns det forskningsresultat som talar för att vissa personer med Aspergers syndrom upplever sig ha god livskvalitet trots att de är ensamma och arbetslösa.
Det finns en del tecken på att självmordsprocessen är annorlunda för personer med AST, att personer med AST får självmordstankar redan vid få depressionssymtom [2]. Viktigt att också tänka på är att många med AST inte själva tar upp sina självmordstankar, men svarar om någon frågar.
Det finns i dagsläget inte mycket kunskap om hur man skall behandla psykisk ohälsa hos personer med AST, vilket är ett stort problem. Litteraturen lyfter fram att behandlingarna måste anpassas, men ger betydligt mindre svar på hur man ska anpassa. Även gällande traditionell farmakologisk behandling är det vetenskapliga underlaget bristfälligt för vad som hjälper för personer med AST med psykisk ohälsa. Trots att kunskapen är låg så arbetar personal inom den psykiatriska vården varje dag med att försöka hjälpa vuxna med AST och psykisk ohälsa. Det görs massor av studier för att försöka hitta svaret på varför AST uppkommer och även mycket forskning på barn och tidiga insatser för personer med AST, men nästan ingen forskning alls på vuxna med AST och behandling av psykisk ohälsa hos personer med AST. Grundforskning är viktig, men det måste satsas mera på behandlingsforskning och forskning om psykisk ohälsa hos vuxna med AST.
Det finns inga enkla svar på frågan om självmord, men vi måste våga fråga mer kring självmordstankar och självmordsplaner hos personer med AST, vare sig det är i den kliniska vardagen eller i forskningsprojekt. Kunskapen om självmordstankar och självmordshandlingar hos individer med AST måste öka. Människors liv hänger på det.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]