Tillsammans är vi starka… eller bara var och en för sig?
Gunilla Westman Anderssons senaste blogginlägg
[Publicerat 25 april, 2017 av Gunilla Westman Andersson]
I fokus står ett litet barn. Det har varit svårt att komma igång med språket, att anpassa sig till omgivningen, att leka. Föräldrarna oroar sig, men hoppas på att allt ska bli bra. Det behövs bara lite tid, alla utvecklas ju så olika. Det är också vad omgivningen tröstar med. Snart börjar barnet i förskolan och då kanske allt blir bättre? Det behövs kanske bara lite mer övning tillsammans med jämnåriga? Ganska snart märker man att barnets utveckling inte blir vad man hade hoppats på. Föräldrarna söker hjälp och får så småningom beskedet att barnet har autism. Nu vet man mer om vad barnet behöver hjälp med och den hjälpen kommer väl nu?
Föräldrarna kämpar och försöker att få vardagen att fungera och att stödja sitt barn. I förskolan gör pedagogerna sitt bästa utifrån den kunskap och de redskap de har. Man söker hjälp då det uppstår utmaningar i vardagen där mer stöd och kunskap inom det aktuella området behövs. Denna kunskap finns, men hur, var och när kommer den familjen och övriga runt barnet till del?
Ja det självklara vore väl att någon leder familjen framåt, visar vägen, ger råd, ger stöd till barnet osv. Är det då inte så det fungerar?
Jag skulle vilja uppmana alla oss professionella inom förskola/skola, sjukvård, universitet, habilitering, socialtjänst, politiker m.fl. att självkritiskt fundera kring detta. Här finns många kompetenta personer som besitter kunskap. Jättebra! Men hur kommer denna kunskap barnet och familjen till del? Ser vi oss som en helhet runt barnet, eller värnar vi om vår egen arena med tillhörande ideologier, teorier, ekonomiska och organisatoriska gränser, där konsekvenserna blir att vi stänger ute den som behöver oss och bidrar till att problemen bara blir större? Är det lika för alla?
Detta fungerar olika i olika områden, men det behöver fungera bra överallt. Tänk om vi alla kan bli starkare, inte bara inom vår egen organisation, utan tillsammans, samt riva ner onödiga murar för en större enhet. Denna styrka kan förhoppningsvis leda till att vi kan se barnet och familjens behov som en helhet, där vi kan prata med varandra, få bort gränser som inte borde finnas och resa en stor inbjudande dörr som barn och föräldrar enkelt kan öppna. Barnet står i fokus och tillsammans bidrar vi till att hela familjen kan få ett gott liv!
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]