Hoppa till huvudinnehåll
Göteborgs universitet
Bild
Stickman Illustration of Kids Covering Their Eyes, Ears, and Mouth
Foto: Lorelyn Medina/Shutterstock.com
Länkstig

Överkänslighet – på modet men inte (ännu) vetenskap

Christopher Gillbergs senaste blogginlägg

[Publicerat 27 mars, 2018 av Christopher Gillberg]

Närhelst barn – eller vuxna för den delen – har något problem eller symptom, lider av något, eller verkar sjuka eller på annat sätt funktionsnedsatta, påbörjas genast jakten efter rätt beteckning för individen i fråga. Precis så borde det vara, förutsatt att beteckningarna vi kommer fram till faktiskt är ”de rätta”. Men hur kan vi veta säkert att de är det?

Beteckningarna som vi använder, oavsett om de är diagnostiska termer från ICD eller DSM eller bara ord vi använder i vardagen utan riktig vetenskaplig förankring, är tänkta att leda oss vidare mot en förklaring och helst i förlängningen även lämpliga hjälpinsatser. Och vi vill därtill att dessa beteckningar ska vara heltäckande och inbegripa hela problematiken som individen i fråga står inför, inte bara delar av den. Vi vill att autism ska vara autism, ADHD ska vara ADHD, cancer ska vara cancer, och att hypertoni ska vara hypertoni.

Dessvärre ser inte naturen ut så, och beteckningarna som vi använder för att beskriva personers (kliniska) problem är aldrig en fullständig representation av ”sanningen”. Autism (alltså kombinationen av en speciell typ av brister i social interaktion med en särskild uppsättning av beteendemässiga/perceptuella egenskaper) kan fångas inom de diagnostiska kriterierna i DSM-5, men hela det panorama av problem som individen står inför ”förklaras” inte fullständigt av autism-definitionen i DSM-5. Det finns andra problem, problem som kanske uppfyller kriterierna för ADHD, intellektuell funktionsnedsättning, språkstörning, DCD etc. Borde vi då alltså dela ut fyra, sex, nio eller tjugo diagnostiska beteckningar till en och samma person bara för att korrekt avgränsa alla problem inom diagnostiska ramar? Det är en klurig fråga att besvara.

Många verkar tro att detta diagnostiska eller beteckningsorienterade träsk bara är typiskt för psykiatri eller barn-”neuropsykiatri”. Så är inte fallet: detta fenomen finns inom all medicin (och även i verkliga livet utanför det medicinska området).

Då och då dyker nya ”heltäckande” beteckningar upp som förklaringar. En sådan beteckning nu på sistone är ”det högkänsliga barnet” (och ”den högkänsliga vuxna”). Förklaringen ”högkänslighet” för alla sorters ”psykiatriska” och ”utvecklingsrelaterade” problem håller på att spridas som en löpeld och till detta hör en allt växande popularitet för både självhjälp-böcker och terapiformer relaterade till högkänslighet. Föräldrar kontaktar oss för att fråga vad vi tycker om det, vissa av dem totalt övertygade att de äntligen har funnit ”den rätta” förklaringen för alla deras barns problem.

De vetenskapliga bevisen för ”högkänslighet” som en betydande bakgrundsfaktor för mentala, beteendemässiga och kognitiva problem är som allra mest minimala. En grupp kliniska forskare har publicerat en handfull artiklar utspridda över de senaste tjugo åren – det är allt.

Högkänslighet förtjänar mer vetenskaplig uppmärksamhet inom ett ESSENCE-artat ramverk (alltså ett där man studerar alla problem som varje enskild individ lider av, inte bara de problem som kan inordnas under en viss beteckning), men för närvarande kan det inte tas på mer allvar än de flesta andra ”universalförklaringar”. Det finns definitivt högkänsliga barn och högkänsliga vuxna inom ESSENCE-gruppen, men det finns minst lika många som är ”lågkänsliga” och till och med ”medelkänsliga”, och vad allt detta innebär rent kliniskt är det ingen som vet.

Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.