Låt våra patienter mogna i sin takt!
Anne-Katrin Kanzters senaste blogginlägg
[Publicerat 7 maj, 2018 av Anne-Katrin Kantzer]
Ju längre jag jobbar inom barn- och ungdomspsykiatrin, desto knepigare tycker jag det är att vi drar en ansvarsgräns för våra patienter när de fyller 18 år. Gräset växer inte snabbare för att man drar i det, säger ett kinesiskt ordspråk. ”Saker” måste få växa och mogna i sin takt, och takten är inte densamma för alla individer.
Jag träffar i min kliniska vardag många patienter med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar, inte så få av dem har autism. Stora och små förändringar kan vara en utmaning för människor med ESSENCE-symtom, och i synnerhet för individer med autism. Därför är det av stor betydelse att vi professionella följer upp våra patienter under uppväxten. Övergångar så som skolstart eller mellan låg-, mellan-, och högstadiet är riskåldrar för kriser. Då ska vi finnas där och hjälpa till att förbereda, och fånga upp tidiga tecken på psykiatriska pålagringar så som ångest eller depression.
Att fylla 18 år är en stor händelse i vårt samhälle. Jag minns själv hur jag med skräckblandad förtjusning såg fram emot denna dag: att vara vuxen, att kunna bestämma själv. Alla rättigheter som man äntligen skulle ha. Ta körkort. Ingen underskrift av vårdnadshavaren vid en misslyckad tenta. Dricka en drink på fest. Flytta hemifrån. Att få sin röst räknad när det var val. Stort. Och lite läskigt.
Det är framförallt två grupper bland mina patienter som jag är orolig för när 18-årsdagen närmar sig:
En grupp ser fram emot dagen där de äntligen kan bestämma själv. När ingen kan säga åt dem längre. De kan ha helt orealistiska fantasier om sin nya frihet. Min uppgift som barn- och ungdomspsykiatriker är att stötta föräldrarna och att förbereda ungdomen i god tid. Intellektuella funktioner som konsekvenstänkande och nyanserade resonemang mognar sent i tonåren och under tidigt vuxenliv, och särskilt sent för ungdomar med bristfällig central koherens och mentaliseringsförmåga. Det är problematiskt att vuxenansvaret i vårt samhälle tilldelas efter den biologiska åldern, när de kognitiva funktionerna som behövs för att kunna hantera detta ansvar mognar i så olika takt.
En annan grupp som jag möter är unga människor som hamnar i en livskris. 18-årsdagen står som en vägg framför dem, och hur man än försöker hjälpa till och förbereda dem på övergången så räcker inte deras mentaliseringsförmåga till. Rädslan för förändringen tar över. Samtidigt växer för många unga vuxna medvetenheten om svårigheterna. Skillnader gentemot jämnåriga gällande självständighet och social integration blir tydligare. Att bli vuxen känns som ett överstort uppdrag, ett projekt som kräver all energi och som framkallar identifikationsproblem. Jag har träffat flera patienter som har utvecklat en svår depression runt 18-årsdagen, eller vars ångest och sömnproblem har eskalerat. Dessa patienter måste stabiliseras först innan de kan gå vidare.
Det handlar inte om att vuxenvården är mindre kapabel att ta emot unga patienter; en del av våra patienter är helt enkelt inte mogna för steget. Klivet är för stort, förändringarna är för många på en gång. Dessa patienter behöver passera den magiska juridiska 18-årsgränsen som patient inom barn- och ungdomsvården och varsamt föras över till vuxenvården lite senare. Med all kunskap som finns inom utvecklingspsykologi och inom ESSENCE är det på tiden att ändra på våra rutiner. I min kliniska vardag skulle jag önska att det fanns en flexibilitet. Anpassat till patientens individuella behov, önskemål och förutsättningar skulle jag vilja kunna erbjuda vård inom barn- och ungdomspsykiatrin upp till 25-årsåldern. Låt våra patienter mogna i sin takt och känna sig redo för klivet in i vuxenvärlden i stället för att knuffa dem över tröskeln! Låt gräset växa sig stort, annars riskerar man att riva av topparna när man drar.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]