Hoppa till huvudinnehåll
Göteborgs universitet
Bild
Sad child carry tedding down the track
Foto: Pixabay/Pexels.com
Länkstig

ESSENCE och negativa upplevelser i barndomen: en invecklad historia

Louise Marryats senaste blogginlägg

[Publicerat 5 februari, 2019 av Louise Marryat]

Frågeformuläret Adverse Childhood Experiences (“Negativa upplevelser i barndomen”), förkortat ACEs, utformades åt ett sjukförsäkringsföretag efter att en läkare märkt att många av hans patienter verkade ha stött på motgångar i barndomen. ACE-formuläret bad vuxna att fundera kring huruvida de varit med om någon av följande saker före 18 års ålder: sexuella övergrepp, fysisk eller känslomässig misshandel; känslomässig eller materiell försummelse; bevittnat våld i hemmet; haft en förälder som suttit i fängelse, missbrukat eller lidit av psykiska hälsoproblem eller haft föräldrar som dött eller separerat. Resultaten indikerade att ju fler sådana erfarenheter som ett barn är med om, desto större risk är det att deras livsbana försämras, dels sett till fysisk och mental hälsa, dels i fråga om ekonomiskt och socialt utfall (Felitti et al, 1999).

De senaste åren har intresset för ACEs ökat kraftigt i Skottland. Man uppskattade nyligen att över hälften av alla skotska åttaåringar har minst en ACE (av sju möjliga som kunde mätas) och att 10% har tre eller fler. Antalet ACEs varierade beroende på barnens förutsättningar – till exempel kunde man se att bland de fattigaste hushållen var det 30% av barnen som varit med om tre eller fler ACEs, medan motsvarande siffra för de rikaste hushållen endast uppgick till 3% (Marryat och Frank, 2019).

Intresset för ACEs har åtminstone delvis legat bakom Scottish Psychological Trauma and Adversity Training Plan (”Skotska träningsplanen för psykologiska trauman och motgångar”), ett initiativ finansierat med 1,5 miljoner pund från den skotska regeringen. Det är förstås en fin tanke att försöka skapa mer empati och förståelse bland de som möter dessa barn i arbetet, och personerna som driver frågan framåt vill säkerligen bara det bästa för alla som varit med om ACEs. Samtidigt börjar alltfler ifrågasätta huruvida ”ACE-rörelsen” råkar föra med sig oavsiktliga konsekvenser. För folk som arbetar med dagens generation av barn blir det svårt att inte fastna i idéer om att individer med minst fyra ACEs i princip är dömda att misslyckas i livet. Bland annat lär det enligt uppgift finnas skolor där personalen refererar till eleverna som siffror –  ”jo men det får man vänta sig, han är ju en fyra”. Vi måste också överväga huruvida våra diskussioner om ACEs bidrar till att (ytterligare) stigmatisera ensamma föräldrar eller föräldrar som har psykiska eller missbruksrelaterade problem. Det kulturella klimatet har förändrats rejält under de 20 åren sen ACEs först utformades, så man kan undra om det fortfarande är samma upplevelser man bör fokusera på, eller om det istället finns andra som är desto viktigare. Till sist måste vi givetvis även fråga oss om det exempelvis är mer värt att stödja ett litet barn som varit med om en enskild mycket traumatisk ACE eller en 20-årig student som i barndomen genomled flera former av misshandel men nu befinner sig över tröskelåldern för ACEs. ACE-skalan har egentligen inte utsatts för någon psykometrisk granskning; istället viktas varje ACE lika tungt för att göra alltihop enklare. Ändå är det lätt att se att vissa upplevelser nog skulle kunna ha mycket större inverkan än andra. Vi lägger ofta alltför stor vikt vid själva poängen och inte alla komplexa nyanser i varje individs personliga upplevelser, och vi glömmer dessutom lätt hur utfallet även är knutet till faktorer som resurser, stöd och personlig motståndskraft.

Vad har nu allt detta att göra med ESSENCE? Jo, kollegor på GNC har funnit belägg för att barn med högre nivåer av utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar löper större risk att vara med om den här sortens upplevelser, framförallt känslomässig misshandel/försummelse, fysisk försummelse, fysisk misshandel och sexuella övergepp. Detta gällde även jämfört med tvillingar i samma hushåll som inte hade några utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar. Vi vet för närvarande inte mycket om processen bakom denna interaktion mellan utvecklingsneuroligiska funktionsnedsättningar och ACEs, så det blir vårt nästa led i att kartlägga den komplexa världen av ESSENCE och ACEs.

Dinkler, L., Lundström, S., Gajwani, R. , Lichtenstein, P., Gillberg, C., & Minnis, H. (2017). Maltreatment‐associated neurodevelopmental disorders: a co‐twin control analysis. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 58, 691-701.

Felitti, V.J., Anda, R.F., Nordenberg, D., Williamson, D.F., Spitz, A.M., Edwards, V., Marks J.S. (1998). Relationship of childhood abuse and household dysfunction to many of the leading causes of death in adults: The Adverse Childhood Experiences (ACE) Study. American Journal of Preventive Medicine 14, 245-258.

Marryat, L., & Frank, J. (2019).  Factors associated with adverse childhood experiences in Scottish children: a prospective cohort study. BMJ Paediatrics Open, 3:e000340.

Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.