Birgit Olsson-föreläsning 2017

Om Docent Rachel Bryant-Waugh

Docent Rachel Bryant-Waugh är världsexpert på ätstörningar hos barn och ungdomar och specialistpsykolog vid Great Ormond Street Hospital i London. Hennes forskning rör mödrar med ätstörningar och deras barn samt insatser och klassifikation för ätstörningar hos barn. Rachel Bryant-Waugh var huvudarkitekten bakom diagnosen ARFID (Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder) i American Psychiatric Associations DSM-5. Hon har belönats med British Psychological Societys May Davidson Award för sitt enastående bidrag till kunskap om ätstörningar hos barn. Tillsammans med den framlidne professor Bryan Lask har hon lett London International Conference on Eating Disorders vartannat år ända sedan 1993, då konferensen invigdes av prinsessan Diana.

Sammanfattning

”Improving understanding of the avoidance and restriction of food intake: Picky eating, ARFID and Anorexia Nervosa”.

Titeln på hennes föreläsning var ”Improving understanding of the avoidance and restriction of food intake: Picky eating, ARFID and Anorexia Nervosa”. Fokus för Rachel Bryant-Waughs föreläsning var extremt undvikande och restriktivt ätbeteende. Rachel Bryant-Waugh beskrev diagnosen Undvikande/restriktiv ätstörning (Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder, ARFID), som introducerades i DSM-5, och jämförde den med diagnosen anorexia nervosa. De tre kardinalsymtomen som Rachel Bryant-Waugh poängterade som viktiga vid ARFID var ”low interest” (lågt intresse), ”sensory” (sensoriskt) och ”fear” (rädsla). Att det finns ett bristande intresse för att äta, att undvikande av maten grundar sig på matens karaktäristika och att det finns en rädsla för negativa konsekvenser av ätandet t.ex. rädsla för kvävning. Till skillnad mot anorexia nervosa har personer med ARFID inte en störd kroppsupplevelse och ätstörningen har inte sin grund i en önskan att bli smalare eller att ändra kroppsform. En följd av extremt undvikande och restriktivt ätbeteende är att man inte får i sig det näringsintag som kroppen behöver vilket i sin tur leder till en försämrad hälsa. Det finns likheter mellan anorexia nervosa och ARFID såsom att viktminskning förekommer i båda tillstånden även om det inte är lika vanligt vid ARFID, att matintaget är begränsat, att konflikter i samband med måltiderna är vanligt, samt förhöjd risk för social isolering och påverkan på familjen, men fokus på kroppsvikt och att undvika viktökning som finns i anorexia nervosa finns inte i ARFID. Det finns också en skillnad i att barn med ARFID tidigare i åldern än vid anorexia nervosa haft ett avvikande ätbeteende. Vilket av kardinalsymtomen som är framträdande hos barnet avgör val av behandlingsfokus. Har barnet “low interest” behövs rutiner och struktur vid matsituation, är grunden för ARFID den sensoriska känsligheten så behövs kanske miljön vid matsituationen kartläggas och förändras så att störande stimuli utesluts och är det ”fear” så är ett kognitivt beteendeterapeutiskt förhållningssätt med exponering samt psykoedukation ofta rekommenderat. Enligt Rachel Bryant-Waughs egen kliniska erfarenhet finns en överrepresentation av barn med ARFID som också har en ESSENCE-problematik.