Hoppa till huvudinnehåll
Göteborgs universitet
Video (1:16:10)
Use and Misuse of ADHD treatments in Childhood and Adult Life
Bild
Länkstig

Birgit Olsson-föreläsning 2012

Professor Eric Taylors föreläsning "Use and Misuse of ADHD treatments in Childhood and Adult Life"

Om professor Eric Taylor

Eric Taylor är professor emeritus i barn- och ungdomspsykiatri vid Institute of Psychiatry vid King’s College i London. Professor Taylor har publicerat över 150 fackgranskade artiklar som avhandlar alla aspekter av ADHD, bland annat etiologi, samsjuklighet, genetik, köns- och kulturrelaterade frågor, hjärnavbildning, utfall och behandling.

Sammanfattning

”Use and misuse of ADHD treatments in childhood and adult life”

Årets föreläsare var professor emeritus Eric Taylor från Institute of Psychiatry, King’s College i London. Professor Taylor är en världsauktoritet inom ADHD-området och har en imponerande vetenskaplig produktion. Hans forskning om ADHD spänner över bland annat behandling, diagnostik, förlopp, genetik, samsjuklighet, genus och kulturella spörsmål. Taylors behandlingsstudier och reviewartiklar ligger till grund för både europeiska riktlinjer och brittiska NICE guidelines gällande diagnostisering och behandling av ADHD. Professor Taylors föreläsningsämne för dagen var ”Use and misuse of ADHD treatments in childhood and adult life” med underrubriken ”Controversies in ADHD treatment”. Eric Taylors föredrag inleddes med en jämförelse mellan olika länders förskrivning av centralstimulantia, och han exemplifierade med USA som förskriver mer centralstimulantia än det finns barn med ADHD och Storbritannien som förskriver långt under det egentliga behovet. Taylor beskrev vidare hur stor skillnad det är mellan olika länders riktlinjer för utredning och behandling av ADHD. Riskerna med centralstimulantiabehandling togs upp, och en eventuellt ökad risk för plötslig död kunde inte säkert styrkas. Enligt Taylor innebär medicinering med centralstimulantia varken en ökad eller minskad risk för den unge att utveckla ett drogmissbruk. Problemet vid ADHD är helt enkelt att man har svårt att säga nej till droger. Det mest effektiva sättet att få ungdomar att avstå från att börja med droger är att låta en jämnårig före detta drogmissbrukare informera om konsekvenserna av ett missbruk. Centralstimulantia jämfördes med beteendeterapi och Taylor beskrev bägge behandlingarna som både effektiva och kostnadseffektiva. Han poängterade emellertid att det finns många fördelar med att lägga till medicinering vid behandling med beteendeterapi, men få fördelar med att lägga till beteendeterapi vid medicinering. Sambandet mellan ADHD och uppförandestörning beskrevs. Om föräldrar har en fientlig attityd till ungdomen och individen själv inte har jämnåriga vänner utgör detta riskfaktorer för att utveckla uppförandestörning och senare även antisocial personlighetsstörning. Denna risk gäller såväl pojkar som flickor. Taylor beskrev avslutningsvis konsekvenserna av obehandlad ADHD och menade att detta är en av de allvarligaste riskfaktorerna för dålig psykisk hälsa hos unga vuxna. Efter föredraget fanns utrymme för frågor.