Biomarkörer kan leda till bättre behandling
David Eberhards senaste blogginlägg
[Publicerat 6 juni, 2017 av David Eberhard]
Psykiatriska tillstånd har länge varit oerhört stigmatiserande för den som lider av dem. Det är inget man pratat om och därför har också de psykiska funktionsnedsättningarna varit kraftigt underdiagnostiserade. I kombination med att man dessutom haft olika uppfattningar och ideologier inom specialiteten var det för några decennier sedan svårt för den som hade psykiska problem att få adekvat hjälp.
Det skrivs ofta om psykiatrin i samhällsdebatten. Många artiklar är mycket negativa. Det talas om en psykiatri i kris och rubriker om hur den psykiska ohälsan ökar lavinartat är vardagsmat. Det är för många av oss som arbetar inom psykiatrin frustrerande eftersom vi under de senaste årtiondena sett en verksamhet som i faktiska siffror förmodligen är den mest framgångsrika medicinska specialiteten av alla. På mycket kort tid har man lyckats att nästan halvera antalet suicid i Sverige och utvecklingen ser på många håll runt om i västvärlden sannolikt likartad ut även om det inte alltid är lätt att faktiskt mäta eftersom suicid är så stigmatiserande att statistiken inte alltid är tillförlitlig.
Ändå kan vi vartannat år läsa om hur suiciden ökar; om det är en ökning från ett år till ett annat så larmas det i media om en psykiatri i förfall. Året därpå, när suiciden minskat igen på grund av den naturliga variationen, så gapar rubrikerna tomma. Så fungerar journalistiken. Och inte bara den: vi har diverse myndigheter runt om i världen som bara ägnar sig åt alarmism. Jag skrev för tio år sedan en bok om detta fenomen. Jag kallade fenomenet för ”Det nationella paniksyndromet”; det vill säga vår kollektiva rädsla för nästan farliga saker. I boken ”I trygghetsnarkomanernas land” utvecklade jag mitt resonemang och resonerade om hur vi människor, i takt med att vi får det allt bättre, tenderar att bli allt mer rädda för allt ofarligare saker, men också hur vi faktiskt kommit att ha så höga förväntningar på livet i en trygg värld att vi blir besvikna om allt inte går vår väg på alla plan. Detta fenomen kan illustreras på vilken psykiatrisk akutmottagning som helst. Jag arbetade under tretton år på S:t Görans psykakut i Stockholm varav de sista fem åren som chef. När jag började där förekom det i stort sett aldrig att någon sökte hjälp enbart för att flickvännen gjort slut, för att chefen var korkad eller för att hunden dött. Idag söker det i genomsnitt fem sådana fall per dag.
Det är helt enkelt inte lika stigmatiserande att söka psykiatrisk hjälp som tidigare och det är delvis bra. Förmodligen har detta fenomen hjälpt till att minska suiciden, det är fler som söker tidigt och alltså kan få adekvat hjälp innan det är för sent. Avigsidan är att vi gått från en betydande underdiagnostik till en allt mer besvärande överdiagnostik. Allt klassas som psykisk störning. Människor behandlas med antidepressiva läkemedel utan att de på minsta sätt har en klinisk depression och alltså får de inte effekt av medicinen. Det leder i sin tur till att läkemedlen orättmätigt får dåligt rykte.
En likadan utveckling har också skett inom det neuropsykiatriska området. ADHD har, precis som alla andra psykiatriska diagnoser, varit underdiagnostiserat. Människor med grava funktionsnedsättningar har inte fått någon hjälp. Idag får man ofta sin diagnos redan i barndomen men de med svårast problem riskerar istället att utkonkurreras behandlingsmässigt av personer vars diagnoser är mycket tveksamma. Och eftersom den senare gruppens problem är ytterst marginella har de också ork att skrika högt och ljudligt när de inte får den hjälp de anser sig behöva. Detta medan den som faktiskt är mycket illa däran inte är lika röststark.
Så även om den generella utvecklingen inom psykiatrin gått åt rätt håll finns det stora problem, men inte de problem som vissa journalister och alarmister tycker sig se. Vi är numera bra på att hitta människor med psykiska störningar, men vi måste hitta bättre sätt att särskilja vilka som ska ha vilken hjälp. I det arbetet krävs det att vi kan identifiera biomarkörer. Det har dock visat sig svårt att koppla olika markörer till olika psykiatriska tillstånd. Förmodligen just eftersom de olika syndromen från början är så heterogena och består av individer som faktiskt sinsemellan har så lite med varandra att göra att deras eventuella biomarkörer är helt väsensskilda från början. Jag tror och hoppas alltså att det inom de närmaste decennierna väntar ett spännande arbete med att försöka hitta helt nya sätt att diagnostisera.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]