Allting bör göras så enkelt som möjligt — men inte enklare
Jakob Åsberg Johnels senaste blogginlägg
[Publicerat 29 maj, 2018 av Jakob Åsberg Johnels]
Citatet ovan brukar tillskrivas till Albert Einstein, och förekommer ofta i av vetenskapsteoretiska diskussioner kring värdet av och jämförelser mellan olika teoretiska förklaringar till fenomen i vår värld. Även om det på senare år har uppstått frågetecken kring om orden verkligen yppats av just Einstein så ryms hur som helst där en viktig insikt för såväl praktiskt som vetenskapligt arbete: krångla inte till saker i onödan!
I all forskning som rör människors tankar, känslor och beteenden slås man som forskare av hur oerhört komplexa saker och ting är (och inte minst tycker man i regel att just det egna forskningsområdet är alldeles extra komplext).
Mitt forskningsintresse har framförallt rört barns kommunikativa förmågor och svårigheter. En kommunikativ färdighet som ägnats mycket uppmärksamhet i forskning, och där vi faktiskt lärt oss en hel del, är läsning. Forskningen om vad som rent kognitivt sker när vi läser har en drygt 100-årig historia. Redan från starten har forskare slagits över hur komplex läsprocessen är; sålunda skriver redan 1905 Edmund Huey i boken ”The psychology and pedagogy of reading” (”Läsningens psykologi och pedagogik”): “att fullständigt analysera vad det är vi gör när vi läser skulle nästan vara den ultimata bedriften för en psykolog, för det skulle inbegripa både att beskriva väldigt många av de mest invecklade mekanismerna i den mänskliga hjärnan och därtill att nysta upp den trassliga historien bakom den mest häpnadsväckande specifika prestationen som civilisationen har lärt sig under hela dess historia”.
Från publiceringen av Hueys bok har en lång rad studier ägnats åt faktorer som påverkar barns läsfärdighet – minne, IQ, ordförråd, motivation, personlighet, exekutiva funktioner, socioekonomisk status, lärarkompetens, osv, osv, har uppmärksammats, och slutsatsen i studierna har inte sällan varit att läsning är komplext och att många faktorer spelar in. Men vad är viktigast? Och hur kan vi stötta de som kämpar med läsning? Kan man fånga all komplexitet i några centrala – och pedagogiskt relevanta – huvudprinciper?
År 1990 publicerades en artikel om läsning som de nästkommande decennierna skulle förändra sättet man diskuterar läsning och lässvårigheter i forskning och i pedagogisk verksamhet. I artikeln beskrevs den så kallade ”Simple View of Reading” (”Enkelt synsätt på läsning”) där författarna först och främst genomförde en analys av läsaktens två huvudsakliga och mest proximala beståndsdelar – nämligen förmågan att koda av de svarta bokstäverna på pappret (ordavkodning) och förmågan att förstå det språkliga innehållet (som kan översättas till hörförståelse). Tillsammans bildar dessa två funktioner läsning. Idén är naturligtvis endast skenbart ”enkel” eftersom varken ordavkodning eller hörförståelse är några ”enkla” processer, men ramverket har gjort att man kan närma sig en rad viktiga frågor utan att fastna i att saker är komplexa.
En stor mängd studier har använt detta ramverk, på ett ovanligt effektivt sätt. Bland annat har man kunnat differentiera mellan olika varianter av lässvårigheter, på så sätt att det blivit uppenbart att vissa barn kämpar endast med ordavkodningsaspekten (detta kallas också dyslexi), medan andra har flytande ordavkodning men kämpar med såväl läs- som hörförståelse. En tredje subgrupp kämpar med alla dessa områden. Utifrån denna förståelse har ramverket kunnat fungera vägledande i vilken träning och vilken kompensation som behövs i lärandesituationer. Simple View of Reading har även använts för att förstå läsutvecklingen, och för att förstå relationen mellan aspekter av läsutveckling och aspekter av språkutveckling, annan kognition liksom till motivation och sociala förhållanden. Slutligen har sedan starten riktade forskningsfrågor kunnat ställas kring huruvida ”The Simple View of Reading” är ”för enkel”. Sålunda har t ex vi undersökt om ADHD-symptom och autistiska drag påverkar förmågan att förstå skriven sammanhängande text utöver påverkan från huvudfunktionerna i Simple View of Reading (och vi har funnit vissa belägg för att så nog är fallet, åtminstone hos ungdomar).
Nyligen har forskare lanserat en liknande ”Simple View of Writing” (”enkelt synsätt på skrivande), med förhoppningen att också skrivforskningen och skrivpedagogiken ska ta samma fart som läsforskningen. Vi har i vår forskargrupp på ett liknande sätt börjat funderat på om det skulle kunna gå att organisera forskningen om muntligt berättande på detta sätt. Att på ett sammanfattande och sammanhängande sätt kunna redogöra för en händelse genom språket är en stor utmaning för många barn och ungdomar med ESSENCE-problem, inte minst i autism. Det finns idag ingen vetenskaplig teori kring muntligt berättande, vilket också påverkar möjligheterna att på ett effektivt sätt utforma träningsprogram för att stötta denna viktiga färdighet. Vi har nu i två forskningsprojekt undersökt hur långt vi kan fånga in komplexiteten i det muntliga berättandet hos barn med ESSENCE genom följande två delfunktioner: expressiv språkförmåga + förmågan att sekvensera enskilda skeenden till hela händelseförlopp. Resultaten ser än så länge lovande ut, och kanske kan de komma att sammanfattas i en ”Simple View of Narrating” (”enkelt synsätt på berättande”). Håll det enkelt!
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]