Hoppa till huvudinnehåll
Göteborgs universitet
Bild
Betesdrift
Betesdjur i kulturreservatet Brottö i Stockholms skärgård.
Foto: Hjalmar Croneborg
Länkstig

Betesdrift

Mycket av det traditionella jordbrukets verktyg och metoder har idag övergivits. Just bete och betesdjur är något som ändå lever kvar i ganska stor omfattning, om än med moderna förtecken. Det kan röra sig om djurslag och raser, utfodring och hur djuren släpps i olika slags marker och fållor under betessäsongen. Äldre tiders djurhållning innebar en påtaglig dynamik i tid och rum. Det har visat sig att vi än idag har all anledning dra lärdom av det här. Flyttas djuren upprepade gånger under säsongen så finns möjligheter att nå flera olika mål på samma gång: god djurhälsa och djurtillväxt, levande matjord och väl förvaltade natur- och kulturmiljövärden.

Att lyckas med bete och betesdjur

Det finns goda exempel runt om i landet, där brukare har hittat sätt att anpassa djurhållningen till sin landsända, sina marker och andra förutsättningar. Ofta handlar det också om att knyta an till lokala traditioner på plats.

Situationen idag

Bete är den viktigaste skötselformen för att bevara landskapets natur- och kulturvärden. Hela nyttjandet av betesmarkerna sker dock numera endast i undantagsfall på traditionellt sätt. Det flesta faktorer som djurslag, djurtäthet, fållornas storlek, betesperiodens längd, uttag av klenved och virke, mm. har påtagligt förändrats. Det finns därför ett stort behov att utforska hur betesdriften behöver utformas för att bevara det biologiska kulturarvet och en historisk landskapsbild.

En betesdrift som innebär att vissa begränsade fållor hålls öppna med samma djurantal under samma del av säsongen varje år likadant, gynnar en mycket begränsad del av den biologiska mångfald som är knuten till betesdriften i det tidigare odlingssystemet. Att öka variationen på alla sätt får därför påtagligt positiva effekter på biologisk mångfald. Det kan handla om djurslag, betestryck under olika delar av säsongen, kombination med andra skötselåtgärder och mycket annat.

Exempel på konkreta frågeställningar

Träd- och buskskiktets täthet och sammansättning

Fållornas storlek

Djurslag, t.ex. när är det lämpligt med får och när är det inte det, raser, sam-bete med olika djurslag eller ej

Vallning/kontra instängsling, fäbodbete

Betestryck

Betestider, även kopplat till trädskötsel, t.ex. skottskogar och hässlen.

Hantering av parasittryck m.m.

Betes-biotoper, t.ex. alvarmark, magra marker, rikkärr, skogsbete

På samma sätt som för slåtter och trädskötsel kan man lista ett antal aspekter på bete som är avgörande för biologiskt kulturarv och biologisk mångfald.

Historisk bakgrund

Variationen bland betesmarker är om möjligt ännu större än bland slåttermarker. Den mest grundläggande skillnaden är bete som förekom på utmark och sådant som skedde på inägomark. Utmarksbete förekom i mycket olika former över hela Sverige, men har nu minskat till mycket små arealer. Några exempel på typiska utmarksbeten i olika delar av Sverige kan vara bete på ljunghedar, på skärgårdsöar, i bokdominerade skogar, på alvarmarker, i mellansvenska barrskogsbeten, i kalkbarrskogar, kring fäbodar och i fjällmiljö (renbete men även bete med tamkreatur). I princip all mark som tidigare inte var inhägnad för åker- och slåtterbruk användes som betesmark. Djuren gick antingen helt fritt eller vallades. På inägomark skedde bete främst som efterbete efter skörd i ängs- och åkermark och på åkermark i träda, men bete förekom även i mindre inhägnade hagar, ofta så kallade kalv- eller hästhagar, dvs. hagar för djur som man gärna ville ha nära gården.

Bete som påverkande faktor på växt- och djurliv har haft en enormt mycket större betydelse i hela landet, både i det som idag benämns odlingslandskap och det som nu kallas skog. Ända fram till början av 1900-talet fanns inte den uppdelningen utan all mark var en del i odlingssystemet, inte minst genom djurhållning på utmarken. Många är de växter, djur och svampar som funnits sina livsrum i skogar och andra trädklädda miljöer, där det ändå hela tiden funnits gläntor, solinsläpp och störning av markväxtligheten. Även de öppna betesmarkerna närmare gårdar och odlingscentra var väldigt mycket större förr. Man säger ibland att Sverige har varit de fasta grässvålarnas land. Andra viktiga faktorer var att djuren var mindre och tvingades beta hårdare, samtidigt som betestrycket kunde vara väldigt varierat eller utebli vissa år eller perioder. Alltsammans skapade en variation och mosaikstruktur som gav betesmarkernas fåglar, insekter, blommor med mera ett enormt stort livsutrymme, jämfört med dagens landskap.

Fördjupningar i intressanta kulturlandskapsavsnitt

Detta fokusområde kan studeras i de flesta miljöer där det finns betesdrift på marker med lång kontinuitet som utmarksbeten eller hagmarker, dvs. marker som inte tidigare varit åker- eller ängsmark. Det är en fördel om bete har skett någorlunda kontinuerligt. Om marken inte betats under vissa perioder är det en fördel om merparten av det biologiska kulturarvet och andra typiska betesstrukturer finns bevarade. Eftersom variationen bland betesmarker är så stor bör urvalet av lämpliga områden i hög grad styras av konkreta frågeställningar.