Gränsöverskridande bok om Ivar Arosenius sista hem
Kompromisslös, lekfullt pretentiös och experimentell. Men också en känga till Ale kommun. Forskarna Dick Claésson och Jonathan Westin har skrivit en bok om konstnären Ivar Arosenius sista hem i Älvängen.
Ivar Arosenius var en svensk målare och bilderboksförfattare född 1878. Hans mest kända verk är Kattresan som gavs ut efter hans död 1909. Han avled i sviterna av blödarsjuka, endast 30 år gammal, men trots sin korta levnadstid hann han producera ett stort antal målningar och bilderböcker. I Älvängen hade han sitt hem såväl som sin arbetsplats och sitt galleri. Väggarna fylldes med konst, dörrar och andra ytor i hemmet målades med hans figurer och landskap i starka oljefärger.
– Hemmet var hans utställningshall, säger Jonathan Westin som tillsammans med Dick Claésson skrivit boken Elfängen: en hembygdsbok. De har även forskat i Aroseniusprojektet, som för samman Arosenius konstverk med Universitetsbibliotekets dokumentsamingar till ett digitalt konstnärsarkiv, och uppföljningsprojektet om hemmet i Älvängen Assembling Arosenius – rekonstruktionen av ett konstnärshem.
Motsägelsefulla minnesfragment
Det var under arbetet med Aroseniusprojektet som Jonathan Westin och Dick Claésson började intressera sig för Ivar Arosenius hem. De började intervjua personer och samla material och fick så småningom finansiering från Anna Ahrenbergs fond för att sammanställa en digital modell av hemmet. Det visade sig vara mycket mer arbete än de trott från början.
– Vi fick så många versioner av hemmet beroende på vem vi intervjuade, vilka källor vi rådfrågade, så arbetet växte successivt. Boken handlar om det arbetet, det är ett slags metaberättelse om vår forskning och beslut vi tagit under resans gång. Vi har tillåtit oss att göra en konstnärlig gestaltning byggd av minnesfragment även när de är motsägelsefulla, säger Jonathan Westin.
Under arbetet intervjuades bland andra Ivar Arosenius dotterdotter Astrid Torstensson och hennes man Anders, samt den syskonskara som växte upp i hemmet på 1950-talet, för det finns familjer som bott i hemmet efter Arosenius. Boken är indelad i två delar, den första om det arkeologiska arbetet och källorna, och i den andra delen får man följa med in i hemmet rum för rum där författarna försöker göra en gestaltning av vad man ser. Totalt är boken på 736 sidor och innehåller närmare 700 bilder. Den är som ett arkiv i sig själv över all dokumentation kring hemmet och bilder från rekonstruktionen.
– Den digitala modellen kommer troligtvis inte överleva lika länge som boken. Och vi kunde inte bara göra en digital modell full av antaganden och gissningar utan att argumentera för vad vi gjort. Det finns fotografier och Super 8-filmer med närbilder på detaljer men inga stora svepningar över hemmet, så det är väldigt lite vi kan säga säkert. Detta är vår chans att tala om hemmet. Boken är ömsom vetenskapligt rigid, ömsom experimentell, den är en dialog mellan mig och Dick om en förlorad plats vi endast kan närma oss genom fragment av andras minnen.
Kommunen lät huset förfalla
För att slippa kompromissa med ett bokförlag skapade författarna ett eget förlag, Elfbygden. Layouten är lekfull, med överstruken text och fotnoter som slingrar sig runt texten. Arbetet tog nio år, från att de för första gången kom till platsen i Älvängen tills boken var tryckt.
– Platsen är så anonym när man kommer dit, det finns inget kvar av hemmet, bara folk med minnen och ett arkivmaterial som är bristfälligt. Om man inte letar upp fragmenten och sammanställer dem kan man inte veta att det har funnits något där. Titeln syftar också på att vi har kämpat med Ale kommun. Vi kritiserar att kommunen inte bevarade hemmet, utan lät det förfalla för att sedan riva det – och det utan mer än en tidningsnotis. Vi ville hitta varför, vad som hände. Alla ansatser att rädda hemmet tycks alltid ha kommit tio år för sent.
Det finns många olika berättelser om vad som hände med hemmet. En teori är att det anlades en brand, en annan att det var farligt för traktens ungdomar att vistas där, att det var så fallfärdigt att man måste riva det. Det berättas att folk stulit saker, som bräder med Arosenius konst på.
– Man byggde sedan en bilbesiktning och en färghandel på platsen och respekterade inte ens tomtgränsen. En abstrakt staty är allt som finns för att påminna om att Ivar Arosenius levde i Älvängen. Nu finns det ett litet Aroseniusmuseum, men där finns inga original, bara dörrarna med hans målningar från hemmet och rester av rörspisen som avbildas i målningen Flickan och ljuset.
Jonathan Westin tror inte att läsaren nödvändigtvis behöver vara intresserad av konstnären Ivar Arosenius liv och verk.
– Jag tror att den kan tilltala alla som är intresserade av rekonstruktioner av det förgångna och hembygder. Och jag hoppas att den kan vara ett inlägg i hur platsstudier och rekonstruktioner kan presenteras. Om man hastigt bläddrar i den ser den inte ut som en vetenskaplig produkt men allt är underbyggt med referenser, källhänvisningar och fotnotssystem. Den skapar åt sig ett utrymme i gränslandet mellan en reportagebok och en avhandling.
Text: Katarina Wignell
Foton: Jonathan Westin
