Arosenius i ord och bild

Katten som åt så han sprack är kanske den bild som de flesta får i huvudet när de tänker på Ivar Arosenius. I boken Ivar Arosenius, berättaren finns Kattresan med dottern Lillan som rider på en katt i två versioner, förklarar Mats Malm.

– Ivar Arosenius var tydligt inspirerad av skämttidningar som Strix och Söndags-Nisse. Men hans bilder präglas av betydligt mer lekfull välvilja än de svart-vitt aggressiva karikatyrer som utmärkte dessa tidningar. Albert Engström uttryckte det talande i ett refuseringsbrev till Arosenius: ”Det gäller att inte förväxla satir med humor”.

Mer van Gogh än van Gogh själv

Bild

Som ung förkroppsligade Ivar Arosenius den självförtärande konstnären; efter hans tidiga död i blödarsjuka framstod det som att han hade målat i skuggan av döden och han blev mer lik den nyupptäckte van Gogh än van Gogh själv, förklarar Mats Malm.

– Den unge Arosenius föraktade auktoriteter och sociala konventioner. Han startade bråk som var farliga eftersom han inte fick börja blöda så andra fick försvara honom. Hur han uppfattade sig själv kan man se i flera verk där olika sagoväsen bär hans drag, men förstås ännu tydligare i självporträtten. I en målning från 1905 är bakgrunden en mörk skog, en vit kyrka, en gravid Venus, Liemannen och en gycklare; Ivar sneglar över vår axel och verkar se samma sagovärld bakom vår rygg.
 

Bildsviter med verser

Att berätta i bildsviter började Ivar Arosenius med 1905, samma år som han träffade sin blivande fru, Eva Adler. I Sagan om de sex prinsessorna finns också en vers till varje bild. Men de mest kända sagosviterna är från 1908, konstnärens sista levnadsår. Bland dem finns, förutom Kattresan, bland annat också Den gråtande Psyke och En kärlekssaga samt orientaliskt inspirerade bildsviter, som Ben Onis dröm och Kalifens guldfågel, berättar Mats Malm.

– De sista åren stadgade sig Arosenius och intog rollen av ansvarstagande make och far. Tillsammans med Eva och Lillan flyttade han till ett litet hus i Älvängen. Som flera andra av dåtidens konstnärer använde han sitt hem för att iscensätta sitt konstnärskap, men gjorde det på sitt eget sätt, med hustrun och Lillan i centrum. I målningar från den här tiden är perspektivet ofta det förundrade barnets, som i den välkända Flickan och ljuset. I andra fall är konstnären med som en frånvaro, som i Madonna där Eva och Lillan sitter vid ett bord medan hans egen stol står tom.

Förändrad självuppfattning

Den förändrade självuppfattningen syns också i självporträttet från 1908 där Ivar Arosenius framställer sig som en stabil medborgare och familjefar.

– Den allmänna bilden av Arosenius som en bohemisk outsider gäller alltså bara ungdomstiden. Många år efter hans död förklarade exempelvis hustrun Eva att Ivar var den allvarligaste människa hon känt. Han hade en orubblig tro på sin konst och led varken av depressioner eller dödsskräck, berättade hon.

Det sista kapitlet i Ivar Arosenius, berättaren består av en manuskriptbok som tidigare aldrig publicerats. Den innehåller små visor, korta sagor och en bön för ”matgäster vid lifvets bord”.

Produktiv konstnär

Ivar Arosenius var en oerhört produktiv konstnär som spred ut sina verk till höger och vänster. Den största samlingen målningar finns på Göteborgs konstmuseum och på Nationalmuseum men många verk finns också på andra håll, även hos privatpersoner, berättar Mats Malm.

– UB:s Aroseniusarkiv är en riktig klenod och en stolthet för GU. Det innehåller bland annat manuskriptböcker, brev, utställningskataloger, fotografier och en stor mängd tidningsurklipp. Det kom till stånd tack vare Lillans barnbarn, Astrid Torstensson, och UB:s Anders Larsson. Men min bok hade inte blivit till utan samarbete med engagerade personer inom Aroseniusprojektet vid Göteborgs forskningsinfrastruktur för digital humaniora (GRIDH). Projektet går ut på att skapa en plattform med material av och om Arosenius. Samlingen kan vem som helst ösa ur och på så sätt hitta andra intressanta aspekter av konstnären än just de som jag lyfter fram i min bok.
 

Text: Eva Lundgren

Texten publicerades ursprungligen i GU Journalen nummer 3 2023