Perspektiv på person och vård; Tillit, tillgänglighet, trygghet och kontinuitet

Se webbinariet i efterhand

Webbinariet kan ses i efterhand antingen ovan, eller på GU Play, där den är textad enligt webbtillgänglighetsdirektivet. Länk till inspelningen på GU Play.

Om de medverkande

Bengt Kristensson Uggla, professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi, och knuten till GPCC som gästprofessor i vårdvetenskaplig personfilosofi och filosofisk rådgivare.

Bengt är professor och författare. Han har skrivit ett femtontal böcker och utvecklat en tvärvetenskaplig hermeneutik inspirerad av Paul Ricoeur. Bengt är flitigt anlitad som föreläsare i akademi, samhälle och kultur, skriver understreckare i Svenska Dagbladet och medverkar i radio och tv. Hans senaste bok, “En strävan efter sanning: vetenskapens teori och praktik” har fått stor uppmärksamhet i många olika sammanhang.

Bodil Jönsson, professor emerita rehabiliteringsteknik Lunds Tekniska Högskola och Hedersdoktor på Utbildningvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs Universitet.

Som fysiker arbetade Bodil på Lunds Tekniska Högskola i 46 år men kanske är Bodil snarare humanist. Hur som: det blev faktiskt en inspirerande kombination. Publikt är Bodil mest känd för sina böcker om tid, sitt deltagande i Fråga Lund och ett antal Sommar- och Vinterprogram i P1. Tillsammans med Åke Åkesson utkom Bodil under 2020 med den vårdanknutna boken ”Tid för tillit och trygghet”.

Hans-Inge Persson, föreläsare, samhällsdebattör och författare.

Hans-Inge är rådgivare med patient- och närståendeerfarenhet på GPCC. Han föreläser i hela landet och har skrivit fyra böcker med utgångspunkt i den personcentrerade vården, den senaste utkom nyss och heter "Att utveckla den goda, nära, personcentrerade vården". Hans-Inge har flera uppdrag, bland annat som ledamot i både Myndigheten för Vård- och omsorgsanalys brukarråd och i Nätverket Hälsofrämjande hälso- och sjukvård, HFS.

Inkomna reflektioner och svar

Hej,

här kommer några frågor till webbinariet idag om perspektiv på person och vård.

Med vänlig hälsning

Tanja Gustafsson, Leg. Sjuksköterska/Doktorand, Akademin för vård, arbetsliv och välfärd, Högskolan i Borås

- Vad menar Bengt Kristensson Uggla med de "teoretiska utmaningarna med person-centrerad vård"? På vilket sätt påverkar de "implementering" av person-centrerad vård?

Tack för viktig fråga! Med denna formulering ville jag understryka att personcentrering inte bara handlar om entusiasm och god vilja, som självklart är viktigt och nödvändigt men inte tillräckligt. Jag menar att vi ofta underskattar de i god mening teoretiska utmaningarna som är förknippat med frågan om hur man tar en patient på allvar som person. Frågan om vad som gör oss mänskliga växer paradoxalt nog i ett komplext kunskapssamhälle, men också de (teoretiska) utmaningar det är förknippat med att verkligen agera på ett personcentrerat sätt innebär svåra avväganden så att man t ex inte kränker den personliga integriteten på ett oreflekterat sätt i all god vilja och ambition. Kort sagt, om personcentrering inte vore ”svårt” och förenat med ”teoretiska utmaningar” skulle det inte behövas någon forskning på detta område. Hoppas att dessa hastigt nedskrivna rader gör saken lite klarare!

Bengt Kristensson Uggla

- Bengt Kristensson Uggla beskrev att det inte går att göra ett färdigt organisationspaket av person-centrerad vård som sedan implementeras, vad menar han med det? Person-centrerad vård har implementerats på bred front nationellt, menar han att detta inte är rätt väg att gå och i så fall vad är bästa sättet att implementera det på?

Tack för ännu en fråga! Det jag försökte säga är att personcentrerad vård inte först och främst är (ännu) ett organisatoriskt ”mode” och inte heller är begränsat till ett enda sätt att organisera hälso- och sjukvården. Personcentrering är en handlingsetik som har sin grund i en uppvärdering av det välinformerade omdömet hos professionen, som självklart i sig har organisatoriska implikationer, men samtidigt inte låter sig begränsas till ett enda sätt att organisera verksamheter. Personcentrering är med andra ord inte ett organisationsideal, utan en etik som i sin tur har implikationer för hur verksamheten organiseras. Hoppas att dessa korta rader ska klargöra saken!

Bengt Kristensson Uggla

___________________________________________________________________________

Hej Bengt!

Ett par av de problem som jag har med begreppet personcentrerad vård är idén att den skulle vara ny och dessutom att den skulle kunna implementeras. En personcentrerad vård beskrivs ofta som om den skulle vara mer personcentrerad än annan god vård där den delaktiga människan och dess närstående står i centrum. Jag har erfarenhet från en rad olika psykiatriska verksamheter på till exempel Ersta Sjukhus i Stockholm och Johan Cullbergs projekt för människor nyinsjuknande i psykos där såväl livsberättelsen som människan i fokus varit det vi strävat efter. Vore det inte bättre att lyfta fram den personcentrerade vården som redan finns eller har funnits och att den personcentrerade vården vilar på det som all god vård vilar på och har gjort  under lång tid istället för att som det görs på många håll beskriva den som ny?

Vänliga Hälsningar

Maria Ardelius, Specialistsjuksköterska i psykiatri, Lärare i omvårdnad på LiU och KI

Hej Maria, tack för frågan, som jag tycker är viktig då jag själv störs av dessa ideliga ”modevågor” av nya begrepp inom hälso- och sjukvården. Såsom vi inom GPCC har formulerat personcentreringens innebörd så handlar det framför allt om en etik, och denna etik har tagit stark inspiration från Ricoeurs reception av filosofer från Aristoteles till Nussbaum – så det är ju klart att detta inte kan vara något helt nytt. I en ensidig naturalistisk kunskapskultur kan det dock uppfattas som ”nytt”. Vi behöver ord och begrepp för att se tydligt, men det innebär inte att man inte ibland kan använda olika begrepp för samma verklighet. Det finns god vård som inte kallar sig personcentrerad – men ofta skulle man nog ändå kunna kalla den personcentrerad. Därför borde man absolut, som du skriver, lyfta fram personcentrerad vård som redan finns – det ligger helt i linje med den handlingsetik som ligger till grund för personcentrerad vård. Även jag känner mig som sagt trött på denna ideliga jakt på ”det nya”. Om vi tror att personcentrering kan leda till god  vård, så måste vi självklart vara generösa med att se att god vård i sig kan vara personcentrerad. Hoppas att detta var lugnande ord!

Bengt

__________________________________________________________________________

Hej och tack för givande webbinarium.

Bodil Jönsson förde ett resonemang kring att nutidens egocentricitet skapar otrygghet. Det är en intressant tanke och det vore roligt ifall Bodil ville utveckla resonemanget.

Vad händer med måendet hos den otrygge egocentrikern? Vi talar om den tilltagande psykiska ohälsan, framför allt hos den yngre generationen. Ungdomar är egocentriska av naturen, dagens unga växer upp i en egocentrisk tidsålder…

Med vänlig hälsning, Christina Loefler, Ersta diakoni

Hej, Christina,

Så fint att du fäste dig vid mitt poängterande av att tillvaron blivit mer bräcklig och labil än vad den hade behövt vara om inte fokus så ensidigt lagts på det enstaka, det utbrutna. På egot och på nuet men inte på longitudinella relationer till andra människor och på hur det ena nuet hänger samman med det andra. Också den nuvarande kunskapsrelativismen har underminerat den gemenskap och trygghet som låg i att många faktiskt trodde på att kunskap fanns som ett fundament – till gagn också för det mentalhygieniska och mellanmänskliga. Nu är det som om man inte längre ser att alla dessa arbetstimmar och ifrågasättanden och transparenser och omprövningar faktiskt successivt åstadkommit en resulterande kunskap med en trovärdighet och därmed trygghet som vida överstiger dagsländornas och hugskottens.

Svårast är det förstås för de unga. Den mest grundläggande av alla tonårsfrågor är ju den existentiella ”vem är jag?!” och den förblir så ofta obesvarad. Återkopplingen från sociala medier förvränger svaren i sina försök att spegla det livs levande livet – ingen kan ju leva upp till dess ständiga glädje, skönhet och övermänskligt äventyrliga tillvaro. I stället går man omkring trött och finnig och vilsen och det är få som når hela vägen fram till den existentiella grundfrågan om självbilden. De allra flesta fastnar redan på ”duger jag?”, och svaret på den frågan är ju oftast ett rungande nej.

Jag tänker ofta på hur lätt det blivit i vår tid att bli gammal och hur orimligt svårt det är att vara ung. Där har vi alla något att hjälpas åt med.

Allt gott

Bodil

___________________________________________________________________________

Hej och tack för ett intressant seminarium!

Kopplingen mellan narrativitet och identitet är ju spännande. Kan man utveckla det mera?

Med de bästa hälsningar!

Valdemar Erling, Specialist Internmedicin & Hematologi, Sektionen för hematologi & koagulation, Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Hej Valdemar, tack för viktig fråga, som egentligen kräver ett långt svar, men här kommer några korta rader. Frågor om vår identitet kräver mångdimensionella svar, som tar på allvar att vi faktiskt kan vara många olika saker på samma gång. En urgammal mänsklig erfarenhet är dock att om man ska presentera sig för någon så kommer man inte så långt med att beskriva en serie egenskaper, oavsett hur lång listan blir. För att på allvar få syn på en persons identitet måste man berätta – och det är ju så vi också gör när vi för samman en rad till synes triviala detaljer men av dem formar en väv – en berättelse. Och plötsligt tycker vi att vi vet vem någon är, eller att vi i alla fall börjar ana hennes identitet. Tid och berättande hänger intimt samman: tiden blir nämligen mänsklig först när den blir berättad. Berättandet är inte bara en kunskapsform bland andra, det har en särställning vad gäller identitetsbildning. Vi kan beskriva saker och ting, men när vi ska beskriva människor så måste vi förr eller senare övergå från att beskriva till att berätta och det beror på att människan lever på tidslighetens och förändringens villkor, hon är en handlande varelse, ett rörligt mål som vi bara kan fånga genom att använda den sammansatta kunskapsform som berättandet utgör. Och berättandet handlar inte om ett ornament eller något rent didaktiskt. Det är inte så att vi först vet vilka vi är och därefter använder berättandet för att kommunicera vår identitet, utan i stället är det så att vi först faktiskt kan ana vilka vi är i och genom berättandet. Vår identitet framträder och kommuniceras på en och samma gång.

Det finns mycket mer att berätta om detta – men det är en annan historia!

Bengt Kristensson Uggla

___________________________________________________________________________

Hej och tack för dagens webbinarium.

Det var mycket intressant. Själv har jag varit ombudsman på Hjärnkraft i fem år och håller nu på att starta eget. Men har även flera engagemang kvar kring patienter, oavsett funktionshinder, hjärntrötthet eller "vanliga dödliga" - fokus på tillit, trygghet, tillgänglighet och kontinuitet känns viktigt. Inte som en metod eller så, som sagt, utan som genomsyrar det hela.

Det finns en uppsjö initiativ och förutom God och nära vård är jag bl.a. inblandad i – arbetsgrupper och annat: RPT vuxna med förvärvade hjärnskador (var tidigare RPP), Levande bibliotek, Patientkontrakt (vad händer med SIP, fast vårdkontakt), Testbädd (AllAgeHub), Samråd Funktionshinder och HSS Brukarråd.

Läste nu senaste numret  av tidningen Hjärnkraft och där står bl.a. om: Nationell arbetsgrupp för TBI (vad händer med RPT ovan?), God och nära vård och Nationellt kompetenscenter. Finns säkert fler saker på gång...

Det är ett stort landskap och utan tydlighet svårt att navigera. Hur ska detta tas om hand? Hur ska patient och anhöriga kunna känna trygghet och tillit? Det var min "lilla" fråga :-)

Ett litet tillägg: Missade vård- och samhällsperspektivet i frågan om tillit och trygghet. Det pratas ofta implementering, som av ex nya rutiner, men här handlar om det om ett helt nytt ”mindset”, människor, värderingar, ...

Soliga hälsningar,

Kerstin Söderberg, Människor - Möten - Mening, Kreativitet - Kunskap – Kommunikation

Hej, Kerstin,

Du skriver “fokus på tillit, trygghet, tillgänglighet och kontinuitet känns viktigt. Inte som en metod eller så, som sagt, utan som genomsyrar det hela.” Ja, precis så är det. Och om man verkligen låter detta fokus genomsyra det hela, växer det fram andra strategier och rutiner och förhållningssätt i stort och smått.

I boken ”Tid för tillit och trygghet” pekar vi med många exempel på hur det växer fram en annan vård om just tillit och trygghet för alla berörda görs till de fundamentala utgångspunkterna för hela upplägget. Då uppkommer andra implementeringar än vad det gör om man (mer eller mindre efteråt, dvs sedan man tänkt på allt annat)  försöker addera också tillits- och trygghetsbefrämjande åtgärder. Uttrycket att komma med jästen efter degen belyser väl hur mycket man missar då.  

Mer eller mindre medvetet är det alltid mindset som blir implementerade. Du säger att du ”missade vård- och samhällsperspektivet i frågan om tillit och trygghet”, men det tror jag faktiskt inte du gjorde – ditt sätt att kommentera och ställa frågor visar att du faktiskt fångade det väsentliga. Vad vi inte riktigt fick fram under den korta tiden var nog snarare den mångfald av exempel man kan behöva, men sådana kan du hitta i boken. På den övergripande nivå som du efterlyser kan jag bara lägga till att hela idén och förverkligandet av succesiva demokratiska samhällen står och faller med medborgares tillit och trygghet. Och (likaledes övergripande): kolla gärna upp vad det är hos Borgholms hälsocentral som ger den dess positiva särdrag. Du kommer att se att dessa alla går att härleda ur att högsta prioritet ligger på en strävan efter tillit och trygghet. Tvärs igenom.

Allt gott

Bodil