Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

Lena Eriksson

Universitetslektor

Avdelningen för lingvistik, logik och
vetenskapsteori
Besöksadress
Renströmsgatan 6
41255 Göteborg
Postadress
Box 200
40530 Göteborg

Om Lena Eriksson

Universitetslektor och docent i Vetenskapsteori. Jag disputerade vid Cardiff University i Wales inom ramen för forskningsgruppen Centre for the study of Knowledge, Expertise and Science (KES) med en avhandling som undersökte hur expertstatus byggs upp och kan rivas ner inom ramen för en vetenskaplig kontrovers. Parallellt med avhandlingsskrivandet var jag huvudsökande och projektledare för en studie finansierad av det brittiska forskningsrådet ESRC, vilken jämförde brittiska och svenska forskares attityder till ”dissent”. Från 2005 - 2008 var jag Research Associate vid University of York, Science and Technology Studies Unit (SATSU). Jag har arbetat vid FLoV sedan 2009 först som forskare och sedan lektor och har haft flera ledningsuppdrag; som viceprefekt för grundutbildning respektive forskarutbildning, samt som proprefekt 2016 - 2020. Parallellt med detta har jag drivit forskningsprojekt finansierade av Vetenskapsrådet, Försäkringskassans Oberoende Forskningsfond och AFA Kollektivförsäkringar.

I min forskning intresserar jag mig för beslutsprocesser i skärningspunkten mellan stat(liga institutioner), starka professioner och enskilda medborgare. Hur medikolegala bedömningar individer görs, av vem de görs, verktygen och praktikerna som används, vem som granskar dem och sättet på vilket deras riktighet säkerställs. I detta mikrokosmos av blanketter, procedurer och beslut kan man skönja konturen av en större berättelse om hur den svenska välfärdsstaten fungerar, och både avsiktliga och oavsiktliga konsekvenser av stora reformer.

Under senaste åren har jag närstuderat tre olika processer: den process som följs när en person vill sjukskriva sig från sitt arbete; den process som följs när en person tvingats till vård mot sin uttryckliga vilja, samt den process som följs när en individ som dömts vård istället för fängelse vill skrivas ut. I det första fallet gör personen anspråk på att vara så sjuk så att staten tillfälligt bör överta försörjningsansvaret, i det andra gör staten anspråk på att ta ett förmyndaransvar för personen med hänvisning till att hen är för sjuk för att klara sig själv. I det tredje fallet har någon begått ett brott men ansågs vara så sjuk vid brottstillfället att denne inte i gängse mening kan hållas ansvarig för handlingen. I dessa fall vill den rättspsykiatriska vården överlämna ansvaret för individen till andra samhällsinstanser eller till individen själv med hänvisning till att hen nu är färdigvårdad. Ett återkommande tema i dessa bedömningar är vad som är att betrakta som ”medicinska” åkommor och behov. Ett bona fide ”medicinskt behov” är ett kraftfält i ett administrativt universum. Det kan rättfärdiga finansiella anspråk på sjukförsäkringen. Det kan undanta en person från skyldigheten att stå för sin egen försörjning. Det kan upphäva en persons rätt till autonomi och frihet. Det kan frita en person från skuld (men inte straff).

Hur görs då dessa bedömningar, på vilket sätt, av vem och på grundval av vad? Vilka processer har man byggt för att göra dessa tre typer av bedömningar? Hur konstrueras medborgares ansvar, autonomi och anspråk i förhållande till samhället i dessa skilda sammanhang? Dessa och andra frågor beforskar jag tillsammans med kollegor från olika discipliner som psykiatri, fiosofi, psykologi, folkhälsovetenskap och rättvetenskap.