Hoppa till huvudinnehåll
Göteborgs universitet
Bild
Personality disorder. Digital picture illustrating the personality disorder disease with multiple woman portrait collage.
Foto: Ursula Ferrara/Shutterstock.com
Länkstig

Personlighetsstörning – eller?

Christopher Gillbergs senaste blogginlägg

[Publicerat 6 maj, 2019 av Christopher Gillberg]

Nästan alla som diagnostiseras med ADHD eller autism före 7 års ålder kommer vid 18 års ålder att uppfylla kriterierna för en eller annan personlighetsstörning. Samtidigt har de flesta (om inte alla) som diagnostiserats med en personlighetsstörning efter 18 års ålder haft ESSENCE-relaterade problem långt innan deras kroniska personlighetsstörning först yttrade sig. Beror detta på ”samsjuklighet” (alltså att en annan funktionsnedsättning utvecklas eller uppstår i samband med autism eller ADHD), ren semantik eller bristande utbildning/förståelse bland psykiatrer? Tja, frågar man mig är de två sistnämnda alternativen klart troligast.

För ett tag sen sa en patient – A, nu 25 år gammal – till en av mina kollegor att hon givit honom fel diagnos som liten. A hade nämligen träffat en vuxenpsykiater som sagt till honom att han led av en personlighetsstörning (”kanske schizoid” uppgav A att psykiatern sagt). Enligt A:s journaler hade han fått diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom av min kollega för 16 år sedan. Han hade behandlats med centralstimulantia i två år och uppnått utmärkta skolresultat under de två åren. Från 12 års ålder upphörde medicineringen (då han själv vägrade ta den), och under de följande åren försämrades hans skolresultat. Familjen flyttade till en annan stad, varpå A tappade kontakten med min kollega. Därefter hade A ingen ytterligare kontakt med psykiatrin på 10 år.

Vid 24 års ålder skar han sig i handlederna (relativt ytligt) vid flera tillfällen, varav ett då föräldrarna var närvarande; när de såg det tog de in honom till psykiatriakuten. Man konstaterade då att han var svårt deprimerad, påbörjade medicinering med SSRI-preparat och bokade in tre uppföljningstillfällen med psykiater. Vid det sista av dessa tillfällen fick A höra att han led av en personlighetsstörning, och att han därför skulle få psykoterapi av en psykolog. Dessutom hade han fått höra att han var alltför beroende av sina föräldrar (med hänvisning till att de hade tagit honom till akuten) och att han borde minska kontakten med dem. Efter det hade han brutit kontakten med sina föräldrar helt.

A ville nu veta hur min kollega kunde ha haft så fel för 16 år sedan.

Det enkla svaret på den frågan är att hon inte alls hade fel. Så småningom trodde inte A det heller, och då började han även träffa sina föräldrar igen. Han hade mycket riktigt varit djupt deprimerad och medicineringen hade hjälpt honom en hel del. Däremot var den andra diagnosen – personlighetsstörning – inte alls bra för honom. Han överensstämde fortfarande med den kliniska bilden av Aspergers syndrom (och uppfyllde faktiskt rentav kriterierna för autism/autismspektrumtillstånd) och hade alltjämt ett flertal typiska ADHD-drag. Han uppfyllde också kriterierna för schizoid personlighetsstörning, men den diagnosen var i praktiken värdelös för honom. I själva verket var det fortfarande Aspergers syndrom, fast ”förklätt” till personlighetsstörning.

Det finns många liknande fall inom vuxenpsykiatrin. Jag tror att de flesta som sägs ha personlighetsstörning egentligen har ESSENCE-relaterade problem och att ”personlighetsstörning” inte är någonting som plötsligt uppstår i vuxen ålder. I nästan alla fall föreligger (diagnostiserade eller odiagnostiserade) ESSENCE-symptom redan före fem års ålder – ADHD, Tourettes syndrom, DCD eller språkstörning/inlärningssvårigheter.

Det finns ännu inte vetenskapliga belägg nog för att säga att alla som diagnostiseras med personlighetsstörning ”egentligen” har ESSENCE, men det finns dock tillräckligt med klinisk erfarenhet och vetenskapliga belägg för att säga att ingen bör acceptera att personlighetsstörningsdiagnos ges utan att man ens diskuterat vilken roll bakomliggande ESSENCE-problem spelar. För personer med autism kan en personlighetsstörningsdiagnos i förlängningen leda till sämre prognos.

Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.