Göteborgs universitet
Bild
People attend business conference in the congress hall
Foto: Anton Gvozdikov/Shutterstock.com
Länkstig

Kan vi ta oss ur vår akademiska komfortzon?

Lucy Thompsons senaste blogginlägg

[Publicerat 17 juli, 2018 av Lucy Thompson]

Jag har just återvänt från den utmärkta World Association of Infant Mental Health-kongressen (”Världsförbundet för barns mentala hälsa”, förkortning WAIMH). Detta är ett möte som anordnas vartannat år (varannan gång i Europa och varannan gång utanför) och det är helt enormt. Evenemanget pågick i 5 dagar och täckte in 6 plenarsammanträden, 3 inbjudna symposier, 1 halvdagslångt ”ordförandesymposium”, 97 allmänna symposier (där vart och ett avhandlade 3-5 artiklar), 79 workshops, 9 poster-workshops, 42 korta muntliga presentationer (där var och en avhandlade 4-10 artiklar) och 505 posters (~170 per dag). För att inte tala om de 2 pre-kongressinstituten och 3 master classes (som inte var del om kongressens huvudprogram). Å ena sidan var det häftigt hur stort det var, men å andra sidan var det fullständigt överväldigande. Jag hade sett fram emot kongressen – som icke-klinisk psykolog primärt intresserad av de tidiga grunderna till olika livsbanor var detta ett evenemang jag länge velat delta i. Jag uppskattade det visserligen – jag lärde mig en del nya saker och knöt ett antal nya kontakter – men på något sätt kände jag mig ändå lite besviken, och jag har försökt komma fram till varför.

Jag verkar inte ha varit ensam om att känna så. Nästan allt småprat mellan delegaterna tycktes vara ”jo, visst är det underbart, men det är bara för mycket att ta in!”. Bland alla mina kollegor som deltog var det väldigt få som kände att de fått någon sorts aha-upplevelse. Under avslutningsmiddagen diskuterade vi vad detta kunde bero på. Vi var alla överens om att det inte hade med konferensens kvalitet att göra, för programmet var verkligen imponerande. Men vi kände att de flesta på konferensen var på samma våglängd. I huvudsak var det psykologer som talade med andra psykologer, och även om en del forskare från andra discipliner givetvis också var där, var deras sätt att tänka och arbeta redan psykologiskt orienterat. Därför blev det oundvikligen en hel del repetition av de viktigaste budskapen, vilket kan ha en befästande men inte alltför inspirerande inverkan. Vi akademiker tenderar dessutom att använda ett ganska standardiserat upplägg i våra presentationer – det här är idén, det här är forskningen och det här är varför vi tycker det är viktigt. Har man tur leder processen till heta diskussioner, men min erfarenhet är att det sällan finns tid för detta. Upplägget hämmas rentav ofta av en önskan att få sagt allt vi vill på den korta tiden vi har att tillgå.

Jag tror därför att vi måste förändra hur vi ser på konferenser. Jag är inte så säker på att vi faktiskt fortfarande behöver dessa fora för att dela våra forskningsresultat längre – rimligtvis sköter nätet mycket av den informationsdelning som förr krävde att folk samlades (även om fördröjningen mellan inlämning och publicering av artiklar tydligen blir allt längre). Jag tror att många inom akademiska kretsar skulle skriva under på att de bästa konferenssessionerna är de som frångår standardupplägget och får alla att komma ur sina bekväma rutiner. Sådana där man tvingas haja till och tänka på nya sätt, även under själva tiden man är där, och diskutera med andra som man kanske annars aldrig hade pratat med i ens normala arbetsliv. Om man tittar på det aktuella exemplet är barns mentala hälsa inte något som enbart berör psykologer eller barnläkare eller ens vårdpersonal och forskare inom olika discipliner. Barns mentala hälsa berör oss alla. Alla har vi en gång varit barn, många av oss är föräldrar (eller far-/morföräldrar) och dessutom påverkar vi ofta barns liv i och med våra yrkesgärningar. Det finns så många olika perspektiv som kan vägas in när vi försöker att utveckla vår kunskap, vår förståelse och våra insatser rörande barns mentala hälsa under åldrarna då de är som mest lättpåverkade och sårbara. Borde vi inte låta till exempel arkitekter, stadsarkitekter, politiker eller bönder delta i de här diskussionerna? Jag undrar hur det skulle gå om vi riktade våra resurser mot att bygga bredare fora för alla i samhället vars arbeten påverkar barns mentala hälsa, inte bara de som specifikt ”sysslar med” mental hälsa?

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]