Göteborgs universitet
Bild
Large green brain
Foto: Gordon Johnson/Pixabay.com
Länkstig

Hur bryta ner autism?

Lynn Waterhouses senaste blogginlägg

[Publicerat 7 november, 2017 av Lynn Waterhouse]

För närvarande kan ca 30% av AST förklaras av specifika kända genetiska och miljörelaterade syndrom. Forskare hävdar att de återstående 70% av AST-fall orsakas av de novo-gener (alltså nyuppståndna gener), sällsynta ärvda gener, och många vanliga genvarianter såväl som miljöfaktorer (Chaste et al., 2017). I och med att det finns nästan 1000 gemensamma genvarianter inblandade i AST, anser forskare att man måste studera tusentals grupper av individer med AST. I sin iver att driva igenom studier på ett flertal enorma AST-urvalsgrupper utgår dock många forskare från antagandet att det finns ett bakomliggande socialt hjärnsystem vars funktion är nedsatt hos alla med AST: bakre övre temporalfåran (posterior superior temporal sulcus) vid den temporoparietala knutpunkten, de temporala polerna, och i dorsomediala prefrontalkortex. Detta antagande är emellertid fel. Granskningar av ASD-imaging och neuropatologi-studier har påvisat förekomsten av många brett varierande nedsättningar i hjärnans funktion bland personer med AST (Waterhouse, 2012; Waterhouse et al., 2016). Således finns inte någon enhetlig nedsättning i den sociala hjärnans funktion som alla de många olika kombinationerna av genvarianter skapar.

Varför behövs detta felaktiga antagande om en enskild felande AST-inducerande krets i den sociala hjärnan? Jo, för att AST-urvalsgrupper uppvisar för stor variation i fråga om beteende för att kunna rättfärdiga att AST studeras som en enda helhet. AST har inte några gemensamma tidiga prediktorer i hjärnan eller sett till beteende, ingen konsekvent gemensam utvecklingsbana, ingen gemensam bredare autism-fenotyp, inga återskapade undergrupper, och ingen enhetlig riskfrekvens för återfall. Nästan alla med AST (96%) har betydande icke-diagnostiska symptom; av dessa har många fullständiga samsjukliga funktionsnedsättningar. De fenotypiska och beteenderelaterade kopplingarna mellan AST och andra utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar är ännu oklara. Kort sagt är AST varken en enskild funktionsnedsättning eller ett enskilt spektrum av sammanlänkade funktionsnedsättningar.

Det kommer att bli svårt att bryta ner AST. Ett första steg är att forskare accepterar att de nedsättningar i hjärnans funktion som finns bland personer med AST varierar i betydande grad från den ena individen till den andra. Ett andra steg är att skapa studiegrupper utgående från specifika associerade icke-diagnostiska symptom. En möjlighet vore att skapa grupper med redan kända specifika brister i hjärnans funktion. En annan möjlighet vore att avgränsa grupper enligt kön, fenotypens intensitetsgrad, och familjestruktur. Exempelvis studerade Turner et al. (2015) en undergrupp av kvinnor som alla led av någon svår AST-fenotyp och var från familjer med andra AST-kvinnor. Turner et al. (2015) fann faktiskt att alla dessa kvinnor delade varianter inom genen catenin delta 2 (CTNND2)

Ett tredje steg är att omorganisera sättet som utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar identifieras. Idealiskt sett skulle detta inkludera något sätt att samla information om symptom spännande över flera olika potentiella funktionsnedsättningar. Gillberg (2010) har föreslagit ”Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations” (Tidiga symptomatiska syndrom som indikerar behov av utvecklingsneurologiska kliniska utvärderingar) eller ESSENCE, för att täcka in tidigt uppstående svårigheter inom allmän utveckling, kommunikation och språk, social ömsesidighet, motorisk koordination, uppmärksamhet, aktivitet, beteende, sinnesstämning, och/eller sömn. ESSENCE-tillstånd inkluderar AST, ADHD, intellektuell funktionsnedsättning (ID), borderline (BPD), trotssyndrom (ODD), specifika språksvårigheter (SLI), inlärningssvårigheter (LD), icke-verbala inlärningssvårigheter (NVLD), ticssyndrom, beteendefenotyp-syndrom, sällsynta epilepsisyndrom och reactive attachment disorder (RAD). Gillberg (2010) fann hög samsjuklighet mellan diagnoser, alltså att de flesta barn hade två eller fler diagnoser.

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]