Hoppa till huvudinnehåll
Göteborgs universitet
Bild
Mechanic laying on back fixing brain
Foto: Vitalii Petrenko/Shutterstock.com
Länkstig

Funktionsnedsatt eller annorlunda?

Maj-Britt Posseruds senaste blogginlägg

[Publicerat 27 mars, 2019 av Maj-Britt Posserud]

För de flesta psykiatriska tillstånd i DSM gäller att om ingen funktionsnedsättning råder – alltså att ”symptomen orsakar betydande problem i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga områden av personens funktion” – kan inte heller någon diagnos ställas. ICD listar förvisso inte detta som ett självständigt kriterium, men i praktiken brukar man inte diagnostisera autism eller andra neuropsykiatriska tillstånd utan att någon funktionsnedsättning föreligger. Det är förstås lätt att tänka sig att det inte behövs nån diagnos om tillståndet inte skapar några egentliga problem, men ibland kan det vara svårt att definiera vad problem eller funktionsnedsättning egentligen ska innebära.

Vem avgör huruvida någons funktion är nedsatt? Vem bör rapportera om så är fallet? Hur nedsatt ska någons funktion vara för att det ska kallas för ”funktionsnedsättning”? Vilka informanters utsago bör man lita på? Vad händer om föräldrar uppger att det finns ett problem, men inte barnet eller lärarna? Eller om barnet lider i det tysta och inte kan, vill eller vågar rapportera problemet?

Ett annat problem är att funktionsnedsättning bedöms utifrån kontexten och således varierar beroende på sammanhanget. Vad gäller exempelvis autism skapar detta en paradox: diagnosen är egentligen tänkt att baseras på permanenta karaktärsdrag som funnits med sen tidiga barndomsår, och ändå är det sammanhanget och personens plats i det som avgör huruvida vederbörande faktiskt uppfyller de diagnostiska kriterierna. Det skapar något av ett dilemma för kliniker som tydligt ser flera utmärkande karaktärsdrag och samtidigt får höra att personens vardag är helt normal och att det inte finns några funktionsproblem alls. Flera år senare kanske personen i fråga börjar känna sig annorlunda, utanför eller missanpassad. ”Men det kan ju inte vara autism, för det nämnde inte psykiatrikern någonting om när jag var liten”. Eller så kanske vuxenpsykiatrikern tror att det inte kan vara autism eftersom barn- och ungdomspsykiatrin trots utredning aldrig ställde någon diagnos.

Många personer med autism och ADHD har ett flertal olika problem, så det är inte alltid lätt att veta vad det är som faktiskt orsakar funktionsnedsättningen. Det kan till exempel vara ångesten och språksvårigheterna snarare än de sociala avvikelserna och repetitiva intressena.

Distinktionen mellan funktionsnedsättning och symptom kan orsaka stor förvirring. Det är svårt att förklara hur någon kan ha autism trots att han/hon även efter uttömmande utredning inte fick någon diagnos i barndomen.

Sist men definitivt inte minst ska sägas att funktionsnedsättning som kriterium kan få en stigmatiserande effekt, eftersom det per definition gör diagnosen till ett problem. Temple Grandins fick alltid höra av sin mor att hon var ”annorlunda, inte sämre”, men diagnoskriterierna verkar antyda ”annorlunda och funktionsnedsatt”. Att vara annorlunda är inget vi diagnostiserar, och det är nog de flesta av oss överens om att vi inte borde heller. En diagnos bör man endast få om man behöver den. Men tänk om man behöver den senare då?

Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.