Barn till mödrar med lindrig intellektuell funktionsnedsättning: Vad vet vi? Vad gör vi?
Ida Lindblads senaste blogginlägg
[Publicerat 14 november, 2017 av Ida Lindblad]
Barn till mödrar med intellektuell funktionsnedsättning riskerar i högre grad än andra barn att utsättas för olycksfall, misshandel, försummelse och våld. Hälften av barnen växer inte upp hos sin biologiska mor. Detta visade studier redan på 1980-talet och denna bild har sedan bekräftats av studier genomförda på 2010-talet. I artikel 9 i Barnkonventionen kan man läsa att Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet. Vi vet att många barn i denna grupp inte har det skyddet.
Intellektuell funktionsnedsättning innebär svårigheter med teoretiskt tänkande och samtidigt betydande svårigheter att klara sig självständigt i det dagliga livet. I den internationella diagnosmanualen (DSM-5, 2013) anges att personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver stöd om de bildar familj. Trots detta får inte individer med intellektuell funktionsnedsättning per automatik stöd, varken i valet att bli förälder eller i sitt föräldraskap. Trots att kunskapen idag finns om att barn till föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning har en ökad risk att inte få sina grundläggande behov tillgodosedda finns inget lagstadgat stöd i form av insatser från samhället till dessa familjer. Vi behöver tala mer om hur vi kan stödja dessa barn och familjer.
Det är oroande att barnen, i familjer där en eller båda föräldrar har en intellektuell funktionsnedsättning, inte ges ett förebyggande stöd. Inte förrän det är uppenbart att föräldrar inte klarar sin omvårdnad av barnet ges stöd från samhället. Om vi gör en jämförelse med körkort skulle det betyda att alla får köra bil, utan att behöva ta körkort. Inte förrän en krock inträffar eller någon skadas av bilföraren i trafiken, krävs att man påbörjar körkortsutbildning.
Det gäller barn som inte kan göra sin röst hörd i den allmänna debatten. Barnen har t.ex. inte en stark anhöriggrupp som för deras talan. Lisbeth Pipping, som själv vuxit upp med en mamma med utvecklingsstörning/intellektuell funktionsnedsättning, har gjort viktiga insatser i debatter och i sitt författarskap, men det behövs fler starka krafter som kan synliggöra behoven hos denna barngrupp.
Barn till föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning är utsatta för dubbla risker, dels risken för försummelse och våld och dels risken att själva, utifrån ärftligheten, ha en egen funktionsnedsättning. Det är barn som borde stå högt på politikers dagordning. Det behövs för många barn och familjer omfattande insatser från samhället. För många tillstånd finns i dag nationella riktlinjer och vårdprogram. Ett sådant skulle kunna utvecklas i samverkan mellan de professioner som möter dessa familjer och förhoppningsvis stödjas av Socialstyrelsen. Det är barn (och föräldrar) som behöver samhällets stöd.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]
