Under 2023 års Vetenskapsfestival höll en grupp forskare vid CERGU, Centrum för Europaforskning, en panel i Stadsbiblioteket strax intill Götaplatsen i Göteborg. Det fina vårvädret till trots kom ett femtiotal personer och lyssnade och ställde frågor.
Temat för årets festival var gränser vilket sedan många år är en av CERGU:s tematiska inriktningar. CERGUs forskare har från olika samhällsvetenskapliga och humanistiska utgångspunkter studerat Europas gränsproblematiker inom och utanför EU. Vi har ägnat oss åt historiska och samtida gränser, undersökt kulturella, politiska och juridiska gränser, forskat om migration, flyktingskap och medborgarskapsfrågor, med mera med mera. Vid årets Vetenskapsfestival samlades fem forskare för att samtala om stater, nationer, nationalism och antropocen.
Jag, som modererade samtalet, och är professor i idéhistoria, inledde med att ge en kort bakgrund: Såväl tillbaka i historien som i samtiden kan vi se att gränser är starkt närvarande i Europa. Studerar vi Europa idéhistoriskt blir det tydligt att idéerna om Europa och nation länge har varit nära sammantvinnade. Dom slår båda igenom på bred front under årtiondena runt 1800. Olika förslag att skapa ett mer fredligt och enat Europa under och efter Napoleon-krigen tog fasta på att Europa bestod av olika stater och nationer. Nationalistiska rörelser under 1800-talet knöt gärna samman sina pläderingar för att stärka nationella rättigheter med tankar om att de också var en del av Europa. De skulle utveckla sina nationella särdrag och kulturer för att på så vis ge unika bidrag till den europeiska konserten. Inte så sällen riktade sig de nationella rörelserna mot auktoritära styren – då låg det också nära till hands att argumentera för ett övergripande europeiskt styre, gärna i form av ett mer demokratiskt sammansatt parlament. Nationell frihet knöts samman med en europatanke.
En vanlig föreställning i 1800-talets politiska tänkande var att Europa utvecklades mot allt större kulturella och politiska enheter. Kanske, tänkte man sig, skulle Europa efterhand bestå av blott några få nationer och stater. Föreställningen var att livskraftiga kulturer och politiska enheter krävde stora resurser av olika slag, medan mindre språk och stater efterhand skulle uppgå i dom större. Friedrich Naumann, en i sin tid känd ekonom, skrev år 1846 att om hundra år kommer det bara att finnas fyra stater i Europa.
Det här kom att förändras med första världskrigets slut då ett tiotal nya stater etablerades. Med efterkrigstidens avkolonialisering och kommunismens fall i Central och Östeuropa 1989-91 har många nya stater tillkommit. Räknat från 1919 fram till idag handlar det i runda tal om en ny stat vart femte år. En tredjedel av medlemsstaterna i dagens EU hade inte självständighet när EU bildades 1957. Parallellt med den här utvecklingen har också tanken vuxit sig stark om rätten till nationellt självstyre. En av vår tids paradoxer är att den tanken löper tillsammans med idén om att Europa behöver enhet eller integration. På samma sätt som det sedan drygt fyra årtionden talas mycket om vikten av att befordra den nationella identiteten hör vi mycket tal om en europeisk identitet. Vi kan höra olika synpunkter på vad som kännetecknar respektive identitet, men det är slående att båda är ofta förekommande. Det är också slående att medan de politiska och legala gränserna mellan stater på många sätt har luckrats upp inom EU så har de kulturella gränserna blivit allt fler. Idag lever vi i ett mångkulturellt Europa.
Efter inledningen talade Annika Lindberg, postdoc vid CERGU och forskare inom internationella relationer, om hur gränser konkret och handfast används med exempel från dagens Danmark. Gabriella Elgenius, professor i sociologi, tog upp vad partier som kallar sig nationalistiska säger om gränser. Björn Billing, docent i idéhistoria, lyfte fram hur vi kan tänka utöver gränser genom att vända sig mot det så kallade planetära tänkandet. Linda Karlsson Hammarfelt, docent i tysk litteratur, vände sig till litteraturen och hur frågor om gränser, nationalism och planetärt tänkande gestaltas i samtida tysk litteratur.
(Mats Andrén, mats.andren@lir.gu.se)
