På ett sätt påbörjade Eva la Cour sin forskning redan 2010. Flera av de frågeställningar hon har följt upp och arbetat med under sin tid som doktorand i konstnärlig gestaltning på HDK-Valand väcktes redan då. Som residenskonstnär på ett fartyg utanför Svalbards västkust.
− Alla ombord stod där med sina kameror, mikrofoner och annan utrustning som gör det möjligt att avbilda Svalbard på det sätt vi gör. Det gjorde mig förbryllad, och fick mig att fundera över vilken roll konstnären har i att reproducera Svalbard, säger Eva la Cour.
”Discontent” viktigt ord
Hennes avhandling har fått titeln “Geo-Aesthetical Discontent: Svalbard, the Guide and Post-Future Essayism”. Just begreppet missnöje, ”discontent”, är en viktig utgångspunkt i arbetet. Det handlar om en otillfredsställelse med hur Arktis oftast framställs som avlägsen vildmark, en plats utanför den globala västvärlden. Högaktuell inte minst i samband med klimatkrisen.
− På engelska har dessutom ordet ”discontent” en tvetydig innebörd, där det utöver missnöje också går att läsa som avsaknad av representativa diskurser, säger Eva la Cour.
En rad historiska bildskapare, allt från fotografer till författare och antropologer, återfinns i hennes avhandling som referens- och inspirationskällor. Några av dem är Jette Bang, Emilie Demant Hatt, Johan Turi, Margaret Mead och Gregory Bateson.
Använder kamera som anteckningsbok
Själv är Eva la Cour utbildad både vid Det Jyske Kunstakademi i Århus och i Media- och visuell antropologi vid Freie Universität i Berlin. Men det är i den konstnärliga praktiken hon ser sin hemvist. De uttrycksmedel hon i huvudsak använder är film, installationer och ljud.
− Jag arbetar med antropologiska problemställningar och i relation till filmhistorien, men tycker personligen att det är konsten som ger störst frihet att utforska och experimentera. Det är mitt sätt. Även om det förstås finns många olika sätt att vara konstnär på, säger hon.
Sedan det där allra första mötet med Svalbard har hon återvänt flera gånger. På plats har hon använt kameran som en anteckningsbok och, som Eva la Cour uttrycker det, tillåtit sig att bli förförd av det hon sett och upplevt. Mellan och efter resorna har hon fördjupat sig i det insamlade materialet och vid upprepade tillfällen live-redigerat det inför publik.
− Jag har bjudit in olika kollegor varje gång. Vi har gått samman och gjort något av det material vi har i samma ögonblick som publiken har kunnat titta på det, säger Eva la Cour.
Utmanar traditionell essäfilm
Utifrån de här tillfällena har det hon kallar för ”Post-Future Essayism” vuxit fram. En metod för konstnärligt skapande som fjärmar sig från klichébilden av konstnären som ett ensamt geni eller som någon som skapar ett bestående verk för framtiden.
− Jag utmanar, men bygger samtidigt vidare på, den traditionella essäfilmens intellektuella historia genom att ifrågasätta idén om essäfilm som en film med ett linjärt berättande, säger hon.
Eva la Cour fortsätter:
− I stället vill jag se på film på ett annat sätt och hela tiden prova mig fram. Om du frågar mig vad som är det främsta resultatet av min avhandling, så är det just den här metodologin med iterativa processer och överlappande temporaliteter.
Vad väntar efter disputationen?
− Först kommer jag unna mig en paus. Sedan hoppas jag på att stå kvar med ena benet i den akademiska världen och det andra i ett självständigt konstnärskap. Under arbetet med min avhandling har jag fått stänga av många andra idéer som nu kan släppas fram. Bland annat är jag inbjuden till ett konstnärsresidens i Bryssel, där jag ska fortsätta att utforska olika arkiv. Sedan fortsätter jag gärna att undervisa. Det är något jag verkligen tycker om.
Text: Camilla Adolfsson
