Hoppa till huvudinnehåll
Bild
OS-ringarna.
Foto: Henrik Lehnerer/Mostphotos.
Länkstig

Idrottare tar hälsomässiga risker för att kvalificera sig till OS

Publicerad

För många idrottare är möjligheten att få tävla i OS den stora drömmen. Men det är vanligt att idrottarna pressar sig för hårt och tar för stora hälsomässiga risker för att nå dit. En bidragande orsak är bristande professionellt stöd och bristande samordning mellan klubb- och landslag.

Forskare vid Göteborgs universitet följde tolv svenska elitidrottare under ett års tid när de försökte kvalificera sig till de olympiska spelen i Rio 2016 eller ett världsmästerskap samma år. Studien visar att elitidrottarna hade svårt att hitta den rätta balansen mellan att tänja på gränserna och ta hand om sin egen kropp. De flesta tog risker för att öka sina chanser att kvalificera sig till OS eller VM genom att återgå för tidigt till träning och tävling efter skador eller sjukdomar. Till exempel tävlade de med skador, använde smärtstillande medel för att kunna fortsätta träna och deltog i träningsläger trots att de behövde vila och ådrog sig då skador.

­ – Jag tror det är viktigt att understryka att idrottarna i vår studie inte tog hälsomässiga risker för att de inte visste bättre. När vi mötte dem ett år innan mästerskapen var de väldigt medvetna om vikten av att hålla sig friska och skadefria. De ansåg att generellt sett att användning av smärtstillande medel, för hård träning eller diet var dåligt för både deras hälsa och prestationer. Men kvalificeringsfasen ändrade deras intentioner att ta hand om sin hälsa och välmående, säger Astrid Schubring, docent vid Göteborgs universitet.

Orsakerna till att idrottarna tog risker var tidspress, ändrade kvalificeringsregler, motstridiga krav från klubb- och landslag och bristande professionellt stöd. Endast tre av de tolv deltagarna kunde försörja sig på sin idrott. Övriga kombinerade studier eller arbete med idrotten till långt in i kvalificeringsfasen.

– Riskbeteenden under kvalificeringsprocessen kan få långtgående konsekvenser. De kan riskera idrottarnas fysiska och mentala hälsa. De kan förstöra enskilda prestationer och även hela karriärer. Men de kan också omintetgöra den tid och de resurser som tränare och idrottsförbund har satsat. Därför är det viktigt att förstå orsakerna och hur vi kan hantera dem, säger Astrid Schubring.

Det fanns även elitidrottare som trots stressen förmådde att ta hand ta om sin hälsa. De kunde till exempel medvetet avstyra ett träningsläger för att låta skador läka ut, vila istället för att ta smärtstillande medel och avsätta tid för vänner och familj för att återfå energi. Gemensamt för dessa elitidrottare var att de fick hälsoförebyggande och ekonomiskt stöd, det fanns bättre samordning mellan klubb- och landslag, de hade ett dialogbaserat och långsiktigt tränarskap, samt att de hade socialt stöd.

– Vi rekommenderar ett antal åtgärder för att ge bättre stöd till elitidrottare som förbereder sig inför mästerskap. De här är åtgärderna är ingen ”quick fix”. Idrottsförbund, klubbar och tränare måste arbeta tillsammans och tänka långsiktigt. Det är en utmaning att göra det i elitidrott, men jag är säker på att det i längden gynnar såväl utövare som klubbar och förbund, säger Astrid Schubring.

 

Rekommendationer:

  1. Såväl idrottsorganisationer/förbund som klubbar bör se till att idrottare får kvalificerad hälsovård och kostrelaterat stöd. Noggrann uppföljning och individuell anpassning är viktigt. Idag får utvalda idrottare sådant stöd, men det är många som saknar stöd.
  2. Tränare och medicinsk personal bör skapa en miljö i vilken idrottare känner sig trygga i att uttrycka oro för sin hälsa. Tränare och medicinsk personal bör också kunna identifiera tecken på riskbeteenden.
  3. Olympiska kommittéer och nationella idrottsorganisationer bör så tidigt och tydligt som möjligt kommunicera kvalifikationsnormer och urvalsförfaranden. Detta för att tränare och aktiva ska ges möjligheten till att optimera tränings- och tävlingsplaneringen, och minska riskerna för eventuella skador och ohälsa.
  4. Internationella och nationella idrottsorganisationer och klubbar behöver organisatoriska strategier för att minska motstridiga tränings- och tävlingsscheman och skapa flexibilitet för idrottare under en kvalificeringsfas. Denna samordning är särskilt viktig i lagsporter.
  5. Tränare bör hålla fortsatt kontakt med idrottare som inte kvalificerade sig till mästerskap. De är ofta i behov av stöd för att komma över motgången och sätta upp nya mål. En idrottare i studien som inte kvalificerade sig till OS, tog först ett träningsuppehåll och hamnade senare på prispallen i en internationell tävling.
  6. Ytterligare ekonomiskt stöd bör ges till idrottare under den ofta långa kvalificeringsfasen. Det stödet bör gå hand i hand med karriärvägledning för att hjälpa idrottare att planera och balansera idrott med övriga åtaganden som till exempel utbildning, arbete eller familj.
Paths to Rio

Tolv elitidrottare följdes under ett års tid när de försökte kvalificera sig till de olympiska spelen i Rio 2016 eller ett världsmästerskap samma år. Sex av deltagarna deltog senare i OS.

Resultat från studien har bland annat presenterats i artikeln ”An elite athlete’s storying of injuries and non-qualification for an Olympic Games: a socio-narratological case study” i den vetenskapliga tidskriften Qualitative Research in Sport, Exercise and Health, samt i artikeln ”Riskfylld resa mot OS kräver rätt stöd” i den populärvetenskapliga tidskriften Idrottsforskning.

Studien har genomförts av Astrid Schubring, docent vid Göteborgs universitet tillsammans med Anna Post, universitetslektor vid Göteborgs universitet, Natalie Barker-Ruchti, universitetslektor vid Örebro universitet och Stefan Pettersson, universitetslektor vid Göteborgs universitet.