Bild
illustration av mänskligt hjärta
Foto: Getty images.
Länkstig

Nytt ljus på sambandet mellan diabetes och hjärtklaffsjukdom

Publicerad

Personer med diabetes har en kraftigt ökad risk för sjukdom i de vänstersidiga hjärtklaffarna, visar en omfattande registerstudie vid Göteborgs universitet. De statistiska analyserna pekar också på att det kan gå att förebygga hjärtklaffssjukdom genom att sänka blodtryck och andra riskfaktorer ännu mer än dagens behandlingsmål.

För att blodet ska gå i rätt riktning finns fyra hjärtklaffar som fungerar som ventiler. Eftersom trycket är störst i hjärtats vänstra sida är det dessa klaffar som oftast drabbas av hjärtklaffssjukdom. Det kan antingen innebära att klaffarna förlorar sin smidighet och kanske inte längre sluter tätt, eller att det uppstår ett läckage som försämrar pumpförmågan. Hjärtklaffssjukdom kan orsaka många problem som andningsbesvär, trötthet, yrsel och hjärtklappning, och kan i värsta fall leda till hjärtsvikt.

Tydligt ökad risk

Annan forskning gjord på djur har visat att diabetes kan bidra till förstelningen av klaffar i hjärtat och även i den ring som fäster klaffen i hjärtat. Denna studie visar för första gången på befolkningsnivå hur tydlig kopplingen mellan diabetes och ökad risk för hjärtklaffssjukdom är. Både personer med diabetes typ 1 och typ 2 har ökad risk att drabbas. Personer med diabetes typ 2 visas exempelvis ha en 1,62 gånger högre risk för förkalkning av aortaklaffen (aortastenos).

Lägre risk för läckage

Däremot hade personer med diabetes typ 2 en lägre risk för att det ska uppstå läckage. Men trots att fyndet kan tolkas som en skyddande effekt är det inte något positivt, menar forskarna.

Bild
Aidin Rawshani porträtterad utomhus
Aidin Rawshani
Foto: Elin Lindström

– Den minskade risken för primär regurgitation, eller läckage, vid diabetes typ 2 är också en effekt av den förmodade förstelnings- och förkalkningssprocess som startas av till exempel förhöjt blodtryck, försämrad förmåga att omsätta blodsocker och faktorer kopplade till fetma. Förstelningsprocessen i hjärtat ses hos alla människor när vi blir äldre, även hos dem som inte har diabetes, men vid diabetes är processen förmodligen accelererad, säger Aidin Rawshani, forskare knuten till Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och läkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, som är huvudförfattare till studien.

Studien baseras på registerdata om drygt 3,4 miljoner personer i Sverige, med uppföljning under tjugo års tid. Resultaten publiceras av den vetenskapliga tidskriften Circulation.

Optimala behandlingsmål

Studien identifierar särskilt blodsocker, blodtryck, blodfetter, övervikt och njurfunktion som faktorer som påverkar riskerna för hjärtklaffssjukdom. Den statistiska analysen visar att det kan vara fördelaktigt om fler av de traditionella riskfaktorerna sänktes ännu mer med hjälp av läkemedel och livsstilsförändringar, jämfört med de riktlinjer som gäller i vården idag. Fyndet är dock bara rent statistiskt, understryker forskarna bakom studien.

– Våra resultat talar för att risken för sjukdom i hjärtklaffarna skulle kunna gå att minska ytterligare om de rekommenderade behandlingsmålen sänktes. Men fyndet ska hanteras med försiktighet, eftersom det än så länge bara är ett statistiskt samband. Det behövs kliniska prövningar för att veta att det verkligen har så god effekt som statistiken antyder, säger Aidin Rawshani.

Degenerativ klaffsjukdom och diabetes

Studien visar även att individer med diabetes som har blodsocker, blodtryck, blodfetter, kroppsmasseindex (BMI) och njurfunktion (eGFR) inom terapeutiska målvärden har fortsatt förhöjd risk för förstelning i vänstersidiga klaffar medan risken för läckage var mycket lägre, jämfört med kontroller. Olika känslighetsanalyser visade flera intressanta fynd, exempelvis den kraftigt förhöjda risken för degenerativ vänstersidig klaffsjukdom bland personer med diabetes, vilket stärker misstanken att det är en degenerativ process i klaffringen som bidrar till den observerade riskminskningen för klaffregurgitation hos personer med diabetes.

Studien omfattar drygt 3,4 miljoner personer i Sverige, varav 36 211 med diabetes typ 1 och 678 932 med diabetes typ 2, vars data samlats in under 20 års tid. Studien är baserad på Nationella diabetesregistret, Patientregistret, dödsorsaksregistret och läkemedelsregistret. Statistiska centralbyrån (SCB) tillhandahöll matchade kontroller och tillgång till Longitudinell integrationsdatabas för sjukförsäkrings- och arbetsmarknadsstudier (LISA).

Titel: Left-Sided Degenerative Valvular Heart Disease in Type 1 and Type 2 Diabetes

 

 

 

 

Mer resultat från studien
  • Personer med diabetes typ 2 har en 1,62 gånger högre risk för förstelning av aortaklaffen (aortastenos), och 2,28 gånger högre risk för samma sjukdom vid mitralisklaffen (mitralisstenos).
  • Personer med diabetes typ 1 har 2,59 gånger högre risk för aortastenos och 11,43 gånger högre risk för mitralstenos.
  • Personer med diabetes typ 1 har en 1,38 högre risk för mitralisregurgitation.
  • Att personer med diabetes typ 2 har en något lägre risk för att det ska uppstå baksug. För primär regurgitation i aorta- och mitralisklaffen är riskminskningen 19 procent respektive 5 procent.
  • Personer med diabetes typ 2 har en 1,34 gånger högre risk för aortastenos och 1,95 gånger högre risk för mitralisstenos, även med optimal kontroll av riskfaktorerna. I samma grupp var riskminskningen för aorta- och mitralisregurgitation var 33 procent respektive 18 procent.
  • Personer med typ 2 diabetes har 2,27 gånger högre risk för degenerativ mitralisstenos medan de som har typ 1 diabetes har 21,72 gånger högre risk. Systoliskt blodtryck och BMI visade tydligast risksamband med vänstersidiga klaffsjukdomar.
  • Personer med typ 1 diabetes och optimal riskfaktorkontroll har 2,01 gånger högre risk för aortastenos och 3,47 gånger högre risk för mitralisstenos.