Gun-Britt Wärvik har blivit befordrad till professor i pedagogik. Hon disputerade 2004 vid Göteborgs universitet och anställdes som universitetslektor på utbildningsvetenskapliga fakulteten två år senare.
Vilket är ditt främsta forskningsintresse?
– Mitt främsta forskningsintresse är kunskapspolitiska frågor i förhållande till samhällsförändringar som till exempel livslångt lärande med krav på nya kompetenser och omstrukturering av utbildningssystem. Mina studier har i det sammanhanget ofta berört välfärdsyrken som lärare och sjuksköterskor, och hur de har att hantera svårnavigerade spänningsfält mellan egna yrkesmässiga ideal och möjligt handlingsutrymme.
Varför är det ett viktigt forskningsområde och varifrån kommer ditt intresse för det?
– Forskningsområdet är viktigt därför att det belyser välfärdsstatens omstrukturering och genom att studera hur utbildningssystem byggs upp och förändras får vi ledtrådar till en förståelse av samhället. Intresset har sitt ursprung i mitt arbete med personalutbildning och vårdutveckling inom sjukvården under slutet av 1980-talet då genomgripande förändringar av verksamheten pågick. Det handlade bland annat om decentralisering, linjestyrning och patienters valfrihet. Läkarkåren fick mindre organisatoriskt inflytande och sjuksköterskeyrket akademiserades. Parallellt med arbetet läste jag pedagogik på universitetet och upptäckte att studierna gav mig redskap att försöka begripa detta nya som tog form med dess krav på yrkeskunnande av annat slag än det som krävdes i det direkt patientnära arbetet. Likartade skeenden har sedan ägt rum inom andra samhällssektorer, inte minst inom utbildningsområdet.
Du har varit med och startat två nationella forskarskolor inom området yrkesutbildning. Vilken betydelse har de haft?
– Yrkesutbildningen är fortfarande ett underbeforskat område, trots att den omfattar mycket stora grupper inom både ungdoms- och vuxenutbildningen. Forskarskolorna har gett området en vital injektion. Doktorandernas avhandlingar har behandlat en rad olika aspekter, från bedömning, ämnesintegrering och yrkesidentitet till frågor om samverkan mellan skola och arbetsliv. Samarbetet mellan lärosätena har fortsatt även efter det att forskarskolorna är avslutade, nu inkluderande de nya doktorerna, vilket är roligt och bådar gott för framtiden.
Du är också involverad i ett utvecklingssamarbete i Addis Ababa? Vad handlar det om?
– Det är ett projekt som finansieras av Sida och handlar om att samarbeta med etiopiska forskare i genomförandet av en forskarutbildning i internationell och komparativ pedagogik vid Addis Ababa University på temat Education in a Fragile Context. I projektet handleds sammanlagt 17 doktorander av sex etiopiska och 13 svenska forskare.
– Etiopien är ett av världens fattigaste länder med stor kulturell diversitet och interna spänningar. Alla barn har rätt att gå i skolan och förhoppningen om formell utbildning som ett medel att uppnå stabilitet och bryta fattigdom är en globalt spridd idé. Sambandet mellan utbildning och utveckling är emellertid mångtydigt. Instabila förhållanden inom ett land påverkar utbildningen negativt på samma gång som avsaknad av utbildning också kan bidra till instabilitet. Det blir lätt en ond cirkel.
– Men utbildning kan också orsaka instabilitet, till exempel med grund i spänningar mellan statlig styrning av skolan i en viss riktning och kulturell diversitet. Utbildning som företeelse är i sig alltså varken något gott eller ont. Det beror på. Är det till exempel så att internationella trender trycks in i det nationella utbildningssystemet och gör det dysfunktionellt, eller anpassas de till det nationella eller lokala sammanhanget på ett sätt som gör det mer stabilt i ett längre perspektiv? Dessa aspekter utgör exempel på vad de etiopiska doktoranderna och forskarna problematiserar och griper sig an i sin forskning. Det är mycket lärorikt att arbeta tillsammans med dem och det gäller att vara ödmjuk. Det är svåra och komplexa frågor som mina svenska ögon ibland har svårt att greppa.
– Under sin utbildning vistas doktoranderna tre månader i Sverige vid tre tillfällen. Även handledarna besöker varandras lärosäten för gemensamma seminarier, konferenser och handledning av doktoranderna. Ett mål är även att de etiopiska forskarna ska få internationell erfarenhet och meritera sig så att de ska kunna driva forskarutbildningen utan våra insatser. Några av doktoranderna har nu disputerat vilket är roligt och fler är på gång. Tyvärr har pandemin ställt till en del men vi har kunnat jobba vidare med hjälp av epost och videolänkar.
Vad forskar du om just nu?
– Jag medverkar i ett projekt, International Comparisons and the Re-modelling of Welfare State Education, där vi studerar den svenska skolans omstrukturering och det vi kallar jämförelsestyrning, knutet till hur storskaliga kunskapsmätningar, som till exempel OECD:s PISA-studier, har kommit att användas i styrningen av skolan. Det handlar bland annat om hur samspelet mellan politik, vetenskap och samhälle har formats och förändrats sedan efterkrigstiden, men med störst betoning på tiden från 1990 och framåt. I projektet identifierar vi centrala systemaktörer, hur de samproducerar kunskap om skolan och hur den bör styras, samt hur detta har förändrats över tid.
