Marilen vill känna en koppling till sitt material

Sedan drygt ett år tillbaka har Marilen Rauch sin verkstad i Klippans sockerbruk, alldeles intill Röda sten och Göta älv. Lokalerna delar hon med sex andra Göteborgsbaserade keramiker, varav de flesta, likt Marilen, har en masterexamen på HDK-Valand bakom sig.
I Marilens fall är verkstaden inte särskilt inbodd. Under tiden som gått sedan examen har hon knappt varit här. I stället har hon varit iväg på olika konstnärsresidens och stipendieresor i bland annat Sydkorea, Estland och Danmark. Men nu är planen att hon ska vara i Göteborg, i alla fall ett tag.

Snart väntar en performance på konstnärsdrivna kulturscenen 3:e Våningen.
− Ja, jag ska vara med i ett konsertprogram som heter Oljud. Inte för att jag skulle kalla mig själv för ljudkonstnär. Men jag kombinerar gärna keramiken med annat jag gillar. Som ljud, säger Marilen. 

Det är så hon arbetar nuförtiden. Förut formade hon fria skulpturer och tyckte om att ”bara göra”, utan att behöva tänka så mycket. Men på HDK-Valand ändrades hela hennes konstnärliga praktik i grunden. Nu beskriver hon sina verk som konceptuella.
Vändningen kom när hon flyttade till Göteborg och insåg att nästan hela stan vilar på lera.
− Det finns så mycket! Först började jag gräva vid Delsjön och plockade lera där. Sedan på byggarbetsplatser vid skolan. På Brännö och vid Nääs, säger Marilen och fortsätter:
− Jag kunde förstås hämta material i skolans förråd, men det kändes konstigt när det gick att hitta lera överallt. Jag vill ha en koppling till de material jag använder.

Bild

Själva plockandet tog tid. Likaså att rengöra leran. Samtidigt började Marilen spela in ljud från de platser där hon hade hämtat leran. Till slut resulterade processen i hennes examensarbete Material Soundscapes. En interaktiv installation där betraktaren kan röra vid leran, få en relation till dess ursprungliga plats och även lyssna på den.  
 

Kärleken till leran

Marilen säger att hon drivs av experimentlusta. Att hon även i framtiden kommer att mixa, blanda och undersöka andra konstformer och material. Men utan att överge leran.
Hon berättar att hon fastnade för keramiken redan som tioåring. Då gick hon på en skola i tyska Esslingen, nära Stuttgart, där skapandet var en del av vardagen.
− Jag har hållit på sedan dess. Det var kärlek vid första ögonkastet, säger Marilen.

Ändå valde hon först en annan väg, rent utbildningsmässigt. Dels fanns det ingen konstskola med keramik i hennes geografiska närhet, dels gillade hon även grafisk design. Resultatet blev en kandidatexamen i grafisk design från en högskola i Mainz. Men med ett utbytesår i polska Gdańsk, bara för att få keramik på schemat.
Sedan flyttade hon till Sverige – en första gång.
− Jag pluggade på Nyckelviksskolan i Stockholm och fick höra talas om HDK-Valand och Konstfack. Jag sökte till båda skolorna, men kom inte in, säger Marilen.

Hon återvände till Tyskland. Men bestämde sig snart för att ge Göteborg en andra chans.
− Jag kom hit i början av pandemin. Det var speciellt, men vi fick vara i skolans jättefina keramikateljé. Så det var bättre här än i Tyskland, där allt var nedstängt, säger hon.

Marilen vet inte om det hade med pandemin att göra, men om hon saknade något under studietiden på HDK-Valand, så var det att ha mer kontakt över programgränserna.
− I Tyskland är utbildningarna mer interdisciplinära och det finns större möjlighet att välja till olika kurser. Samtidigt var vi ett gott litet gäng på keramiken, vi hade det bra, och vi gjorde en del samarbeten med utbildningarna inom textil- och smyckekonst.

Text: Camilla Adolfsson