I Jelizavetas smyckekonst är det materialet som skapar mening
För smyckekonstnären Jelizaveta Suska blev mötet med HDK-Valands masterutbildning något av en kulturkrock. ”Jag är från Lettland och van vid lärare som säger ”det där är fel, gör om’. Nu fick jag i stället utrymme att hitta mitt eget konstnärliga uttryck”, säger hon.
I Jelizaveta Suskas smyckekonst är det materialet som skapar mening. Som berättar en historia eller förkroppsligar ett minne. När hon arbetar med till exempel magmasand handlar det om mörker, rädsla och fobier. Medan bärnstenen är en del av hennes ryska arv.
− Den är så starkt förknippad med Sovjetunionen. Jag tänker på min mormor och hennes generation, där alla bar bärnstenssmycken, säger Jelizaveta, eller Liza, som hon kallas.
Själv är hon uppvuxen i lettiska Jelgava, som en del av landets ryska minoritet. Att hon skulle bli smyckekonstnär och bo i Göteborg var inget hon kunde föreställa sig som barn. Hon var intresserad av konst, och hennes mamma, som var mönsterkonstruktör, var duktig på att teckna. Men Liza var också nyfiken på biologi och oerhört fascinerad av rymden.
− Första gången jag sökte till konsthögskola kom jag inte in, så i stället studerade jag biologi i ett år. Men det var inte rätt för mig, så jag sökte till konsthögskolan igen, säger hon.
Det blev andra gången gillt och hon valde metallformgivning som inriktning. Ett ganska oviktigt val för Lisa, som ”bara ville gå på konsthögskola”. Det var först som utbytesstudent i Tyskland hon upptäckte den konceptuella smyckekonsten – och allt föll på plats.
− Det var då jag förälskade mig i smyckekonsten. När jag insåg att det inte bara handlade om att tillverka vackra saker, utan att jag också kunde fylla smyckena med innehåll, säger Liza.
Hon bestämde sig för att satsa på en master i smyckekonst efter avslutad kandidatexamen. Helst i de västra delarna av Europa.
− Det fanns några skolor som intresserade mig, men att det till slut blev HDK-Valand hade främst praktiska anledningar. Som att utbildningen gavs på engelska och att det fanns tydliga instruktioner för hur jag skulle göra för att söka, berättar Liza.
Väl på plats i Göteborg kändes dock inte tillvaron lika tydlig längre. För Liza, som kom från en helt annan utbildningskultur än den på HDK-Valand, blev den första tiden omvälvande.
− Jag var van vid att lärarna styrde mer, och även vid att behöva läsa en massa extraämnen utanför det jag själv valt, som historia och filosofi. På HDK-Valand kunde jag ägna mig åt det jag ville göra och hade gott om tid åt att utforska mitt konstnärskap, säger hon.
Liza konstaterar att det till en början gjorde henne förvirrad. Det krävde både hårt arbete och energi. Men det öppnade också för att nå fram till ett alldeles eget uttryck.
− Det var i den här miljön som mina experiment med krossad marmor och smält lim tog fart. Så småningom, efter en tid som utbytesstudent i Japan, la jag även till färgpigment. Det var Japan som fick mig att börja tänka på färg, säger hon.
Sedan dess är det så hon arbetar. Slutresultatet blir oftast en brosch. Liza beskriver sina verk som små landskap, och säger att det bottnar i en bild hon burit med sig sedan barnsben. Att hon är liten som Tummelisa och blickar mot den stora världen utifrån hennes perspektiv.
− Jag tänker på hur det skulle vara att landa på mina smycken, om jag var så liten. Vad som skulle finnas att utforska. Därför har jag gått från platta ytor till mer aktiva, säger hon.
Under vintern har Liza visat sin konst på Göteborgs konstmuseum, som en av mottagarna av Stenastiftelsens kulturstipendium 2022. Tidigare har hon framgångsrikt ställt ut på gallerier både i Sverige och utomlands, bland annat i Brasilien, Belgien och Norge. Dessutom finns hennes verk på Nationalmuseum i Stockholm.
Men allra helst ser hon att någon bär det hon skapar, i likhet med mer traditionella smycken.
− Det är väl därför jag framför allt gör broscher och även gör dem så små. Förhållandevis små i alla fall. Så att människor ska kunna få ha ett litet konstverk nära hjärtat, säger Liza.
Text: Camilla Adolfsson
