Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Repslagningsmaskin gjord av återbrukade cykeldelar.
Repslagningsmaskin gjord av återbrukade cykeldelar. Konstruktion: John Olof Andersson.
Foto: Helena Hansson
Länkstig

Hållbar design kräver nya samarbetsformer

Vägen till hållbar design går via globala samarbeten. Men hur skapar vi jämlika partnerskap när det finns en inbyggd obalans mellan parterna? Det undersöker forskaren Helena Hansson i en ny avhandling vid HDK-Valand.

På en resa till Kenya kom forskaren Helena Hansson i kontakt med en lokal hantverksgrupp, Zingira, som använder den invasiva växten vattenhyacint för att bland annat skapa korgar.

− De använder ett oönskat material, som dessutom utgör ett socialt, miljömässigt och ekonomiskt hot, och åstadkommer en förbättring av sin och andras ekonomiska, sociala och kulturella situation samt bidrar till ett hållbart samhälle. Det imponerar.

Zingrias arbete blev startpunkten till Helenas Hanssons avhandlingsarbete. Hon ville undersöka hur den invasiva växten kunde skapa försörjning och samtidigt få människor att samarbeta över gränser.

 − Eller med andra ord, hur vi kan göra mer, med mindre, för fler – och med många, säger hon.

Tillsammans med Zingria, liknande aktörer och i samarbete med företag, biståndsorgan och forskare, har hon studerat hur vi kan skapa hållbar design genom att utgå från redan befintlig kunskap, material och förutsättningar. För att sedan kunna skala upp verksamheten och låta den växa organiskt.  

−  Det handlar om hur design kan bidra till att skapa möjligheter för att människor ska kunna uppnå sina mål och idéer om förändring. Vilket annars kan hindras när det exempelvis saknas vissa materiella resurser eller när människor inte görs delaktiga i förändringsprocesser som berör dem själva.

Helena Hanssons forskning kretsar kring FN:s globala mål för hållbar utveckling. Närmare bestämt mål nummer 17 som handlar om globala partnerskap. En av de största utmaningarna var att förhålla sig till obalansen mellan parter från jordklotets norra och södra delar, samt den som ofta existerar mellan forskare och praktiker.    

− Det blev en moralisk resa för att skapa relationer som också var hållbara, säger hon.

Resultatet är en agens-orienterad metodologi som lägger stor vikt att de lokala aktörerna själva formulerar sina behov och driver processen, medan designen stöttar för att andra ska kunna agera. Centrala metoder är samslöjd (co-craft) och samskrivande (co-writing).

 Avhandlingen ringar in fyra centrala frågor; kontext, diversitet, refleixivitet och tid.

− För att skapa hållbar design krävs globala partenskap som utgår från den befintliga situationen och ser olikhet som en tillgång. Det krävs en löpande dialog och utvärdering av arbetet genom hela processen och sist men inte minst – tid, säger Helena Hansson.

 Text: Åsa Rehnström