Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

Antologi om digital historia efterlyser kritisk blick på digitala metoder

Publicerad

Hur använder forskare digitalt material och hur kan de bli bättre på det? Hur kommer den historiska forskningen påverkas av AI:n? Det är några av frågorna som diskuteras i den nyutkomna antologin Digital Histories: Emergent Approaches within the New Digital History, redigerad av Mats Fridlund, digitalhistoriker och biträdande föreståndare vid Centrum för digital humaniora.

– Vi tror att detta är den första forskningsantologin inom digital historia. Det som är annorlunda är att vi även gör historisk forskning. Många har tidigare pratat om möjligheter och problem, men vad som är nytt är att vi här också ger flera bidrag till historieforskningen med ny historisk kunskap som har producerats med digitala metoder, säger Mats Fridlund.

Antologin innehåller artiklar av 33 forskare från europeiska och nordamerikanska universitet, och ämnena i boken sträcker sig ända från medeltiden fram till idag.

– Det är ett kapitel i boken som handlar om senmedeltida texter, skrivna av kyrkans män som argumenterar emot kätteri, där man har försökt ta reda på vilka som skrivit texterna. Redan på 1960-talet analyserade man texter genom att räkna hur många gånger vissa ord användes, och om man visste tidigare kända personer som skrivit på samma sätt var det troligt att det var samma person. Det spännande är att i den tidigare metoden där man räknade ord förstod man varför man fick ett visst resultat, men AI-metoden hittar mönster och visar likheter mellan texter, men det går inte att exakt förklara hur, säger Mats Fridlund.

Omöjligt att granska

Textalgoritmer är alltså tränade på att hitta mönster och kan med största sannolikhet säga vem som har skrivit olika texter. Detta gäller även med bildigenkänning, där bilder kan identifieras med hjälp av AI.

– Osäkerheten ligger i att vi inte kan granska metoden. Vi vet inte vad AI:n lär sig när den tränas, bara att den blir bättre och bättre. Algoritmen letar efter element som vi människor inte kan se, för vi är inte vana att titta efter samma mönster, så vi vet att den identifierar men inte varför. Det är ett problem med AI.

Kan vi lita på AI:n då?

– Det är frågan! Det här ser vi på många områden där AI används. Vi blir utlämnade till algoritmen, så vi får hoppas att det är korrekt. Men det är egentligen inget nytt problem, så arbetar vi människor också – det finns alltid osäkerheter i allt vi gör, så är det med all forskning. När man har fått fram ett resultat kan man gå vidare och se om det finns annat som stödjer tesen.

Bild

Två ytterpoler

Förutom inledningen och redigeringen av boken har Mats Fridlund skrivit ett kapitel som heter Digitalhistoria 1.5.

– Det pågår mycket diskussion om att det digitala, som algoritmer, webbsidor, sökverktyg och så vidare kommer att revolutionera den humanistiska forskningen. De mest extrema säger att det kommer bli en revolutionerande förändring, andra säger att det är en fluga och att de olika verktygen kommer att normaliseras och sedan kommer vi göra som vanligt. Jag försöker mejsla ut de här två huvuddragen. Om digital historia 1.0 betyder att allt blir nästan som förut och 2.0 innebär en radikal förändring så är mellantinget 1.5 – användningen av framförallt olika digitala sökverktyg och databaser som många historiker använder på ett ganska systematiskt sätt i dag.

De allra flesta av oss, forskare och andra, använder redan ”banala” digitala verktyg, som ordbehandlare, e-post och internet.

– Sedan använder också många – kanske de flesta – historiker mer kraftfulla digitala verktyg. Det finns otroliga resurser och databaser med till exempel digitaliserade dagstidningar, böcker och bilder. Det är viktiga resurser som möjliggör ny historisk forskning. Kan man hitta en mellanväg mellan det radikala och det normala?

Verktygen producerar ju inte en okritisk sanning, det finns många parametrar som inte syns som styr vilken sanning som produceras.

Mats Fridlund poängterar att det behövs att historiker utvecklar en ny digital ’resurskritik’ och att det är viktigt att tänka kring styrkor och svagheter för att bli medveten om de digitala metoderna som används inom forskningen.

– Historiker är bra på källkritik, men på samma sätt som vi är kritiska mot de källor vi använder måste vi humanister i allmänhet, och historiker i synnerhet, anta ett mer kritiskt förhållningssätt mot våra digitala resurser. Vad gör sökmotorn, vad fångar den och vad fångar den inte? Verktygen producerar ju inte en okritisk sanning, det finns många parametrar som inte syns som styr vilken sanning som produceras.

Digitala metoder för alla

Mats Fridlund lyfter också fram en artikel i antologin skriven av Heidi Kurvinen, en historiker som inte använt digitala metoder tidigare. Hon genomförde en digitalhistorisk studie om hur feminismen har diskuterats i Finland, och beskriver sin egen väg in i det digitala som nybörjare.

– De digitala metoderna kan användas på alla typer av historiska frågor så länge det finns ett passande material. Boken är framför allt riktad till historiker men kan läsas av humanistiska forskare inom alla områden. Vi är också mycket nöjda med att förlaget har publicerat den open access, det känns som att vi lever som vi lär.

Text: Katarina Wignell

Här kan du läsa boken

Boken kan fås både som tryckt exemplar som open access