Bild
Karin Hårding kikar ut över Älgöfjorden.
Foto: Johan Wingborg
Länkstig

Med säl i siktet

Publicerad

Från båtplatsen på Nordön nära Marstrand seglar Karin Hårding ut mot Älgöfjorden och njuter av kobbar och hav. Just denna regntunga augustidag syns inga sälar till, istället upptäcker hon ejder, häger och sensommarblommande styvmorsviol och baldersbrå. Hon är professor i ekologisk zoologi och seglat har hon alltid gjort.

Populationsdynamik handlar om att undersöka hur vilda arter berörs av olika miljöfaktorer. Det kan vara naturliga variationer, exempelvis när det gäller tillgång på mat, men också mänsklig påverkan, som utsläpp av miljögifter. Karin Hårdings studieobjekt är knubbsälen, som tillsammans med gråsäl och vikare utgör de tre sälarter som finns vid svenska vatten.
– I början av 1900-talet fanns gott om säl av alla sorterna vid våra kuster. Alltför hård jakt, skottpengar och miljögifter gjorde dock att sälarna blev alltmer sällsynta. På 1970-talet påbörjade biologen Tero Härkönen en omfattande studie på Tjärnö som visade att knubbsälen nästan var utrotad. Dessutom fann man att en stor del av Östersjöns sälar var sterila på grund av miljögifter. 1974 blev det därför förbjudet att jaga säl och beståndet började återhämta sig.

Men så kom den förfärliga våren 1988 då döda knubbsälar hittades på Anholt och västkustens stränder snart fylldes av ruttnande djur. – Orsaken visade sig vara ett tidigare okänt morbillivirus som är släkt med valpsjuka och mässling. Tusentals knubbsälar dog under sommaren. Säldöden blev uppmärksammad över hela världen och internationella medier kom hit. Ganska snart drog sig sjukdomen dock tillbaka och sälarna började öka i antal igen. Tyvärr återkom det förfärliga viruset 2002 med ytterligare tusentals döda djur.

Karin Hårding
Foto: Johan Wingborg

Vintern 2009–2010 var Karin Hårding med på en Antarktisexpedition med isbrytaren Oden. Expeditionen hade flera syften, men ett var att undersöka smittodynamik hos antarktiska sälar.

– Bland annat tog vi blod-, bakterie- och virusprov på ross-, weddell- och krabbätarsälar för att ta reda på hur de klarar valpsjukan, som förts till kontinenten av slädhundar på 1950-talet. Det visade sig att sälarna utvecklat antikroppar och att dödligheten därför inte var så hög. Antarktis är sälarnas paradis, förklarar Karin Hårding.

– Där finns flera miljoner sälar och eftersom de aldrig blivit jagade är de helt orädda och kommer fram och hälsar. Kanske uppfattar de oss människor som någon sorts underliga pingviner? Knubbsälshonor blir könsmogna vid cirka fyra års ålder, hannar några år senare. De flesta honor blir inte mer än drygt tio år i vilt tillstånd, berättar Karin Hårding.

– Därför blev jag både förvånad och glad när jag och min forskargrupp för en tid sedan var ute på Koster och inventerade. På de högupplösta foton vi tog syntes en säl med en siffra på skuldran. När jag tittade efter såg jag talet 15. Vi började bläddra i gamla pärmar med data från våra tidiga frysmärkningsstudier. Sälen visade sig vara en som jag själv varit med och märkt redan 1992 – och som nu var hela 33 år gammal!

När sälarna höll på att dö ut i mitten av 1900-talet handlade det om överdriven jakt samt om miljögifter. Idag ser hoten annorlunda ut.
– I norra Skagerak sker ett kraftigt överfiske med trålare som lett till kollapsade bestånd av både torsk och sill. Men knubbsälar är opportunister; de äter den fisk som finns, vilket numera ofta innebär glyskolja, vitlinglyra och tobis, som vi människor ratar. Dessa arter är dock energifattigare än torsk och sill, och ofta dessutom mindre, vilket gör att knubbsälarna måste ägna alltmer tid åt att hitta mat. Det påverkar både tillväxten och reproduktionen; de sälar vi hittar idag är mindre än för några år sedan och oroande få kutar föds.

Det tar lång tid för en stressad sälpopulation att återhämta sig. En hona får bara en kut om året, och ibland inte ens det, förklarar Karin Hårding.
– Sälar har så kallad försenad implantation. Det innebär att djuren kan para sig en viss period men spara det befruktade ägget till en annan period. Sälar är på så sätt naturligt anpassade för att kunna hoppa över en dräktighet när fisken minskar. Men självklart är det bekymmersamt om det är ont om fisk flera år i rad.

Innan rönen om avtagande tillväxt kommit fram hade Naturvårdsverket, efter nästan 50 år, gett tillstånd till licensjakt på de tre skandinaviska sälarterna, eftersom de då hade ökat under en längre tid. Ett annat skäl var att många yrkesfiskare ansåg att sälarna konkurrerar om matfisken. I ett yttrande från Göteborgs universitet framför bland andra Karin Hårding kritik mot jakten.
– Att knubbsälen riskerar svält beror inte på att de är för många utan på att det finns för lite mat oberoende av sälarnas antal. Det är också långt ifrån klarlagt att jakt på knubbsäl skulle hjälpa de överfiskade fiskbestånden att återhämta sig. Genom att äta fisk på 7–20 centimeter minskar knubbsälen konkurrensen bland småfisk vilket fiskeribiologerna funnit snarare gynnar än skadar återväxten av större fiskar; sälens roll i ekosystemet kompletterar den funktion som de stora fiskar, som nu knappt längre finns, tidigare haft när det gäller att vidmakthålla friska fiskbestånd. Friska bestånd kan vi få tillbaka om vi drastiskt minskar trålfisket och låter stor fisk åter finnas i haven!

Knubbsälar håller sig mest runt sina kobbar, men kan vid enstaka utflykter simma långa sträckor på jakt efter mat, från Koster långt ner i Kattegatt och upp igen.
– Men under kutningstiden återvänder de till sin födelseplats. Det innebär att de djur som finns på Koster, Hallands Väderö eller Anholt tillhör olika genetiska bestånd; skjuter man för många djur på en plats kan man utplåna en hel koloni.

Sedan 1970-talet gör Naturhistoriska riksmuseet årliga sälräkningar med hjälp av små flygplan, vilket gett en lång tidsserie över den totala populationens storlek. Dessutom gör sälforskarna mer detaljerade studier i fält av sälkutarnas antal och överlevnad. Förr handlade det om att klättra och smyga på kobbar och skär och observera med kikare. Idag sker övervakningen mycket effektivare med hjälp av drönare, enligt en metod utvecklad av Karin Hårding och kollegan Eduardo Infantes.
– Vi kan både räkna och väga djuren automatiskt från systematiskt tagna fotografier som överlappar varandra i en mosaik.

Karin Hårding spanar efter sälar.
Foto: Johan Wingborg

Nu utvecklar Daire Carroll, en ung forskare i projektet, metoden ytterligare.
– Istället för att frysmärka djuren, som vi gjorde förr, kan vi identifiera dem genom att ta bilder. Prickmönstret på sälarnas päls är nämligen unikt för varje djur, ungefär som fingeravtryck. Denna metod kommer att ge en unik inblick i knubbsälarnas migrationer, livslängd och hur ofta de får ungar. Med dagens teknik har räkningen både blivit enklare och mer exakt och vi behöver heller inte gå iland och riskera att störa djuren. Just när det gäller knubbsäl och deras diet finns dessutom data från Tero Härkönens undersökningar på 1970-talet, vilket innebär ett väldigt fint historiskt jämförelsematerial.

Allmänhetens intresse för sälar är stort. Ett sätt att ta vara på engagemanget är genom projektet Sälfie-ID, som GU:s sälforskare, med Daire Carroll i spetsen, har startat.
– Det är ett medborgarforskningsprojekt som uppmuntrar människor att skicka in foton på sälar de får syn på i naturen. På så sätt bidrar de till forskning om bland annat sälars livslängd och rörelsemönster.

Trots drönarna ger sig Karin Hårding fortfarande gärna ut med båten och spanar efter sälar och andra djur.
– Jag är uppvuxen i Örnsköldsvik och istället för sommarstuga hade familjen en segelbåt. Min syster och jag hade dessutom en optimistjolle som vi gav oss iväg på upptäcktsfärd med. Så naturintresserad har jag alltid varit även om jag egentligen ville bli botaniker. Det var under en orienteringskurs på Tjärnö efter gymnasiet som jag började intressera mig för den västra sidan av vår kust. Det fördjupades när jag som biologistudent började hjälpa till att söka material under säldöden 1988, och senare fick ett sommarjobb där som innebar sälinventering, vilket jag alltså fortsatt med. Men jag hade nog kunnat ägna mig åt vilken organism som helst, allt i naturen ingår ju i ett komplext, intressant samspel.

Karin Hårding använder sin lilla segelbåt också för kappsegling, ofta i vattnen utanför Nordön.
– Nu ska vi snart ta upp båten och spola den för att få bort all påväxt, sedan ska den ner i sjön igen i ytterligare några veckor för kappsegling på tisdagskvällar och helger. Att ha en båt med brygga öppnar ett fantastiskt fönster mot havet och nya upplevelser! Som att ta båten till en öde ö, grilla på stranden och sedan uppleva mareld och månsken. Eller ge en kollega en snabbkurs i segling. Eller helt enkelt bara åka ut för att en kort stund få njuta av tystnaden och stillheten på sjön.

KARIN HÅRDING

Jobbar som: Professor i ekologisk zoologi.
Bor: I Kärna, Kungälvs kommun, vid Natura 2000-området Nordre älvs estuarium.
Familj: Make, tre barn, en katt och en hundvalp av rasen border collie.
Övriga intressen: Kappsegling och svampplockning, gärna i fin gammelskog.