Bild
Esaias Järnegard
Foto: Privat
Länkstig

Extatiska tekniker

Forskningsprojekt
Avslutad forskning
Projektägare
Högskolan för scen och musik

Kort beskrivning

Doktorsavhandling av Esaias Järnegard.
Termen Extatiska tekniker används som ett gränsöverskridande tillstånd och en inspiration för ett projekt som äger rum inom noterad kammarmusik. Extatiska tekniker är väsentligen något som man finner i beskrivningar av arkaiska uttryck, som hos schamanistiska praktiker, men även under 1900-talet och framgent, återfinns en mängd undersökningar av rituella praktiker i en nutida kontext; inom filosofin, inom konsten, men även på en politisk nivå.

Termen Extatiska tekniker används som ett gränsöverskridande tillstånd och en inspiration för ett projekt som äger rum inom noterad kammarmusik. Extatiska tekniker är väsentligen något som man finner i beskrivningar av arkaiska uttryck, som hos schamanistiska praktiker, men även under 1900-talet och framgent, återfinns en mängd undersökningar av rituella praktiker i en nutida kontext; inom filosofin, inom konsten, men även på en politisk nivå.

Mitt projekt syftar till att överbrygga såväl filosofiskt ontologiska påståenden, väsentligen av Martin Heidegger (och sedermera vidareutvecklade av exempelvis Giorgio Agamben) och idén om ett modernt ljudprojekt företrätt av exempelvis Giacinto Scelsi, Pierluigi Billone, Diamanda Galas och Antonin Artaud.

Genom en utgångspunkt i Giorgio Agambens idé om konstens ursprungliga struktur, vilken lokaliserar den konstnärliga praktiken som en kollektiv erfarenhet, söks ett holistiskt perspektiv där språkets begränsningar (även då notation) söker nya svar i relationen mellan det grafiska arbetet och det fysiska arbetet med ljud. Ett kritiskt förhållningssätt på väg mot en kompositionsmetod.

En startpunkt är idén om ljud som ett direkt uttryck. Hur är det möjligt att skapa en notation och arbeta med ljud utan att det ena begränsar det andra? Att söka en metod där både notationen och den kroppsliga praktiken i det längsta befinner sig på gränsen till representation.

Som avslut, Giorgio Agamben skriver i the Sacrament of language:

"It is perhaps time to call into question the prestige that language has enjoyed […] considered in itself, it is no more beautiful than birdsong, no more efficacious than the signals insects exchange, no more powerful than the roar with which the lion asserts his dominion".