Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

Ny professor forskar om elevers motivation, lärande och prestationer

Publicerad

Tre frågor till Joanna Giota, som nyligen befordrades till professor i pedagogik vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik.

Din forskning är till stor del inriktad mot motivationens betydelse för lärandet. Varför är det viktigt att undersöka?
– Det är viktigt eftersom den inre motivationen eller elevers nyfikenhet och lust att lära leder till de mest bestående kunskaperna i både skolan och livet. Det är den sorts motivation som har värdesatts i våra styrdokument sedan reformarbetet på 1940-talet och införandet av en skola för alla.

För en tid sedan gjorde du en forskningsöversikt om hur styrdokumentens individualiseringsbegrepp tolkas och praktiseras ute på skolorna, på uppdrag av Vetenskapsrådet i samarbete med Skolverket. En av slutsatserna är att den svenska skolan inte lyckas ta vara på elevernas lust att lära. Hur menar du då?
– Ledstjärnan i lärares individualiseringsarbete i betydelsen individanpassning är att skapa utrymme för elevernas behov och nyfikenhet, enligt styrdokumentens intentioner. Resultaten visar dock att elevers lärglädje och den inre motivationen verkar vara det som har fått det minsta utrymmet i skolan under 2000-talet. Det gäller även elevers inflytande i frågor som berör deras utbildning och liv. Skolor tycks varken lyckas stödja de svagaste elevernas ansträngningar i lärandet eller utmana de starkaste elevernas nyfikenhet. Idag tycks vi inte ha en skola för alla, utan för de medelpresterande eleverna.

Senast i början av november fick du nästan 7 mkr från Vetenskapsrådet för forskningsprojektet Konsekvenser av individualiserad undervisning för elevers motivation i lärandet och prestationer över 50 år – utbildningsreformer och samhällsförändringar. Vad är det du ska undersöka?
– Skolans förmåga att individanpassa undervisningen tycks ha minskat över tid och i synnerhet från 1990-talet och framåt. Jag ska undersöka i vilken omfattning olika individualiseringsformer såsom eget arbete, grupparbete eller samtal med läraren individuellt/i helklass har förekommit i undervisningen från 1960-talet och fram till idag. Har utbildningsreformerna i början av 1990-talet inneburit en mer homogen undervisningsstil med en ökning av de individuella arbetsformerna? Vilka konsekvenser har det i så fall medfört för olika elevgrupper och i synnerhet för de elever som traditionellt beskrivs som "svaga"?
– Nivågruppering och segregerande specialpedagogiska stödåtgärder inom den obligatoriska skolan togs bort som organisatorisk princip i början av 1990-talet, men särbehandlingen av elever i olika grupper har inte bara fortsatt i många kommuner utan också blivit vanligare sedan 1990-talets början. Den oftast individbundna och/eller diagnosbaserade kategorisering som stödåtgärder utanför den ordinarie klassens/gruppens arbete bygger på får dock konsekvenser för de "speciella" eleverna både vad gäller kunskapsutveckling, självkänsla och motivation i lärandet; oftast negativa.
– Ett annat syfte med det nya forskningsprojektet är att studera konsekvenser av inkluderande/segregerande stödåtgärder över ett halvt sekel i relation till utbildningsreformer och samhälleliga förändringar.

Studierna kommer att bygga på olika sorters uppgifter insamlande inom ramen för det longitudinella UGU-projektet (Utvärdering genom uppföljning) och registerdata inom GOLD (The Gothenburg Educational Database) och beröra elever födda 1948, 1953, 1967 samt därefter från var femte kohort till och med 1998 (cirka 90.000 elever).

För mer information: Joanna Giota, joanna.giota@ped.gu.se, tel: 031-786 2124, 0704-882696