Människors politiska deltagande har i tidigare studier förklarats bero på faktorer som tid, pengar och medborgerlig kompetens. Men den teorin förklarar inte variationen i låginkomsttagares och fattiga människors politiska beteende, eftersom de anses sakna dessa resurser.
Det är också väl belagt sedan tidigare att enskilda personer inte agerar isolerat från sin sociala miljö utan påverkas av människor runt omkring. Forskning om sociala nätverk visar att i synnerhet band till familj, jämlikar och ledare, påverkar valdeltagande och andra former av politiskt deltagande.
Det har dock saknats en bra förståelse för om de sociala nätverken och banden mellan samhällsmedlemmar skiljer sig åt mellan fattiga samhällen.
Sociala band påverkar med än land
I sitt avhandlingsprojekt undersöker Prisca Jöst när låginkomsttagare engagerar sig politiskt och varför de gör det. Hon har studerat samhällen i Tunisien, Storbritannien, samt Afrika söder om Sahara – länderna Kenya, Malawi och Zambia, där hon genomfört intervjuer med aktivister, gjort hushållsundersökningar samt analyserat olika typer av data.
Hennes studier visar att trots att dessa länder är så olika både kulturellt och historiskt så verkar det som att det inom samtliga kontexter hon tittat närmre på är just samhällsnormer och sociala band som påverkar låginkomsttagares politiska engagemang.
– Mina resultat visar att människor med låg inkomst i regel förlitar sig mer på sina lokala nätverk och därför är mer utsatta för det lokala samhällets sociala kontroll. De uppvisar också högre nivåer av solidaritet med sina grannar. Beroendet av lokalmiljön, och i synnerhet av andra medlemmar i det lokala samhället, ökar dessa människors vilja till lokalt deltagande. När samhällets medlemmar uppmanar dem att rösta eller när valdeltagande uppfattas som en samhällsnorm, då röstar de.
En mer nyanserad bild behövs
Avhandlingen bidrar också till förståelsen av etablissemangskritiska rörelsers framväxt, eftersom den visar att liknande mekanismer både medför engagemang i sådana former av deltagande som är mer önskvärda i ett demokratiskt system, likväl som i sådana som är riktade mot etablissemanget.
Även om det kan verka motsägelsefullt kan starka sociala band, tillsammans med enskildas frustration och känsla av att vara uteslutna från det politiska systemet, leda till en mobilisering av de som känner sig uteslutna. Populistisk retorik som delar upp samhällen i vi, ”folket”, mot dem, ”eliten”, kan verka särskilt lockande för låginkomsttagare. Det innebär emellertid inte att denna samhällsgrupp i allmänhet är mer benägen att stödja populistiska partier eller att delta i våldsamma protester.
– Låginkomsttagare som lever i samhällen som kännetecknas av starka sociala band beter sig ofta mer prosocialt än andra och är mer benägna att delta i samhällsprogram och ge stöd till andra. Min avhandling visar att sociala normer och band kan ha en positiv inverkan på medverkan i vad vi betraktar som önskvärda former av engagemang, även om det också kan leda till omstörtande beteende när människor uppfattar att deras röster inte blir hörda genom de etablerade kanalerna för politiskt deltagande.
Detta belyser vikten av politisk integration av samtliga socialklasser i etablerade såväl som unga demokratier. Det understryker också ett behov av att teckna en mer nyanserad bild av låginkomsttagares politiska beteende än vad som gjorts av tidigare forskning.
Har också undersökt definitionen av fattigdom
I avhandlingen undersöker Prisca Jöst också definitionen av fattigdom och vad följden blir av ekonomisk utarmning. I Tunisien upplever unga och välutbildade i allt högre grad frustation till följd av brist på arbete och möjligheter i livet. Även om de har uppnått en hög utbildningsnivå, och vanligen inte kategoriseras som socioekonomiskt utsatta, måste de alltså ändå betraktas som ekonomiskt underprivilegierade. Detta står i strid med uppfattning av fattigdom och av de människor som vi vanligen betraktar som fattiga.
Av: Anna-Karin Lundell
