Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

Lagar och regler viktiga - men inte nog för att nå hållbarhet

Publicerad

Räcker hårdare miljölagar för att åstadkomma hållbarhet? Och vad avgör om lagarna efterlevs? I bokkapitlet Laws and Regulations Governing Waste Management diskuterar Ulla Eriksson-Zetterquist och Maria José Zapata Campos hur lagar och regler om avfallshantering ser ut och fungerar i olika delar av världen, samt hur de påverkas av redan etablerade handlingsmönster, infrastrukturer och teknologiska förutsättningar i olika länder.

I snart sagt vartenda hem i västvärlden finns i dag en mängd uttjänta eller bara omoderna elektroniska apparater. Vem har till exempel inte en skrivbordslåda med ett antal gamla mobiltelefoner? Sådant här så kallat e-avfall är den avfallskategori som växer snabbast i världen i dag och mycket av det förvaras i våra hem. Detta trots att det innehåller värdefulla – och sällsynta – metaller och andra komponenter som kan återvinnas eller återanvändas. Räcker det med nya lagar och regler för att förändra detta? Enligt forskarna är det korta svaret nej.

I kapitlet tecknas en komplex bild där lagar och regler samspelar med sociala, tekniska och politiska infrastrukturer. De här infrastrukturerna kan ibland skapa så kallade inlåsningseffekter som gör lagar ineffektiva. Ett exempel på en sådan inlåsningseffekt tas från Sverige. Här har det dominerande sättet att minska mängden avfall som slängs på soptipp varit att förbränna det till fjärrvärme. Från tidigt 1970-tal till 2012 minskade andelen avfall som lades på soptipp från 100 procent till 1 procent, främst tack vare ökad förbränning.

I Sverige har andelen avfall som går till förbränning respektive återvinning stagnerat på ungefär 50/50. Infrastrukturen för förbränning har skapat en inlåsningseffekt.

Men under de senaste decennierna har avfallsdebatten skiftat fokus, från energiåtervinning (till exempel förbränning) till att handla mer om återanvändning och reducering av avfall – ur miljöhänseende bättre metoder än förbränning. Men den långt utbyggda infrastrukturen för förbränning i Sverige gör det svårt att övergå till andra metoder. Lagar, regler och direktiv från myndigheter riskerar därför att bli verkningslösa i den här infrastrukturen.
- I Sverige har andelen avfall som går till förbränning respektive återvinning stagnerat på ungefär 50/50. Infrastrukturen för förbränning har skapat en inlåsningseffekt, säger Maria José Zapata Campos.

Detta betyder inte att lagar och regler är verkningslösa. Den drastiska minskningen av avfall som slängs på soptipp i Sverige har till stor del skett genom skatter och förbud. Att infrastrukturen för förbränning fanns där gjorde just de lagarna effektiva, men samtidigt kan infrastrukturen göra att nya direktiv från myndigheter som vill få oss att återanvända och reducera avfallet, inte får genomslag.

I fråga om elektroniskt avfall betyder detta att en lag som förbjuder förvaring i hemmet inte kommer att bli effektiv om inte infrastrukturen i övrigt ser till att sådant avfall kan samlas in. Forskarna menar på detta sätt att lagar, regler och andra initiativ inte kan separeras från den övriga infrastrukturen i ett samhälle, och att en sådan förståelse för helheten krävs för att kunna utveckla mer hållbara metoder för avfallshantering.

Kapitlet Laws and Regulations Governing Waste Management - Institutional Arrangements Regarding Waste Management ingår i boken Resource Recovery to Approach Zero Municipal Waste, Mohammad J. Taherzadeh, Tobias Richards (red), (2015).

Mer om Ulla Eriksson-Zetterquist

 
Mer om Maria José Zapata Campos