”Kvinnor har fått Nobelpriset förskräckande få gånger”

Mats Malm är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, men just nu är han framförallt ständig sekreterare i Svenska Akademien och den som på torsdag meddelar världen vem som får årets Nobelpris i litteratur.

Än så länge är veckan rätt lugn, menar han, där han sitter omgiven av bokhyllor på sitt arbetsrum på Humanisten.

– Allt förarbete är ju redan gjort, men på torsdag blir det tv-produktion, säger Mats Malm.

Bild

Använder fejkade bokomslag

Inför ett Nobelpris utgår Svenska Akademien ifrån en lista på flera hundra namn, en lista som under våren krymper till runt tjugo personer. Inför sommaren har den reducerats ytterligare till omkring fem namn – den så kallade korta listan.

Dessa författarskap läser samtliga akademiledamöter innan gruppen samlas igen efter sommaruppehållet, och allt är kringgärdat av största diskretion.

Hur gör du rent konkret med författarna på den korta listan: har du några hemliga knep för att undvika att någon ser vad du läser, lägger du böckerna i ett annat omslag eller så?

– Ja, många fejkade omslag! Det är ganska svårt faktiskt att hitta ett omslag som passar en bok, det finns ju så många olika format på böcker. Jag har en hel uppsättning av gamla skyddsomslag till konstiga böcker om språkhistoria och sådant som jag använder.

Var läser du helst?

– Hemma.

Vad utmärker en Nobelprisförfattare?

– Man får säga att författarskapet ska vara extraordinärt, på något sätt, men på vilket sätt har faktiskt varierat rätt mycket genom historien. Kjell Espmark har ju skrivit om det här, och han har kunnat visa att i början var det väldigt mycket idealism som krävdes, det skulle vara god och uppbygglig moral. Det gjorde att till exempel Strindberg och Zola aldrig kunde komma på tal, däremot funkade Selma Lagerlöf väldigt bra – och hon var ju supermeriterad på alla andra sätt också.

Estetiska kvaliteter blev viktigare

Så småningom började Akademien sänka kraven på att böckerna skulle ha en tydlig moral, och började titta mer på estetiska kvaliteter.

– Till exempel när Samuel Beckett fick priset så var han otroligt svartsynt, men då hade man kommit fram till att ja, det fanns ändå en stor humanitet i det hela. Man får lov att vara svartsynt och ändå vara en stor författare! Det fick man faktiskt inte riktigt i början.

Vittneslitteratur – en nutida tendens

Under 1930-talet tog Akademien fasta på testamentets formulering om att litteraturen skulle göra största möjliga nytta, och då gavs Nobelpriset ofta till en storsäljande författare.

– Det släppte man också så småningom, och började i stället fundera på vilka som hade förnyat konsten och pekat ut nya vägar för litteraturen. De flesta av de här sakerna vägs fortfarande in på olika sätt, men det som kanske mest har varit på tapeten under 2000-talet har varit vittneslitteratur. Och det kan man förstå: Svetlana Aleksijevitj och många andra har utvecklat sådant skrivande stilistiskt och litterärt.

Finns det någon annan tendens som du kan se hos pristagarna de senaste tio, tjugo åren?

– Det där kommer och går, men det som alltid har varit problemet är någon sorts diversitet: kvinnor har fått Nobelpriset förskräckande få gånger i historien. De senaste tio åren har det varit fyra kvinnliga pristagare, så det är bra. Det är en förändring som är påtaglig.

Språkexperter ska ge bättre spridning

Mats Malm framhåller också att Alfred Nobel var väldigt tidig med att understryka att författarens ursprungsland inte skulle spela någon roll för huruvida hen skulle komma på tal för Nobelpriset eller inte, även om det inte alltid har synts bland pristagarna.

– Det finns goda skäl att invända att sådär himla global spridning har det inte varit. Det får vi försöka hitta sätt att hantera. Det går inte att kunna alla språk och veta vad som rör sig på alla språk, Akademien har alltid hämtat in experthjälp men nu har vi byggt en fastare struktur för det. Nu har vi en grupp på uppemot tio områdesexperter som ska sända in rapporter varje år och som vi ska kunna vända oss till och fråga om saker. Det här har vi byggt upp nu under året och det kommer att vara igång nästa år.

Om du bortser från Nobelpriset, vad läser du själv just nu?

– Just nu läser jag Åsa Wikforss bok om demokrati, det är helt centrala saker som verkligen behöver lyftas upp på dagordningen. En sida av demokrati som är lätt att peka på är läsningens betydelse. Ju mer information som väller över en, desto viktigare är det att man kan sovra, och för att kunna göra det måste barn få lära sig att läsa – tidigt och effektivt. Samtidigt har jag de senaste månaderna insett att man inte heller ska överdriva den här instrumentella nyttan av läsförmåga, utan också bejaka den existentiella lyckan som läsning kan vara.

En kvarts miljon diktböcker för barn

Den påminnelsen kom under arbetet med en bok med dikter för barn, En bro av poesi, som Svenska Akademien precis har färdigställt och gett till varenda sexåring i Sverige. Till varje dikt i boken finns frågor så att även vuxna helt utan vana av poesi ska kunna diskutera texterna ihop med sitt barn.

– En diktsamling med en upplaga på en kvarts miljon – det är rätt maffigt! Här handlar det inte om att man ska avkoda ett budskap och sedan lägga det åt sidan, utan här kan man ställa sig frågor om vad det här ordet eller den här raden betyder, vad kan den här dikten betyda? Betyder den samma för dig som för mig? Kanske framförallt: man måste inte bli färdig med dikterna, man måste inte förstå alltihop utan man kan prata om dem, få en känsla för dem, och så kan man gå tillbaka igen och igen. Den känslan för läsning glömmer man gärna bort när man pratar om att läsning är bra för demokratin och sådana saker, men det är där den stora lyckan ligger.

Text: Elin Widfeldt