“Jag försökte i alla fall”: Svenska polisers erfarenheter av att möta kvinnor som anmäler våldtäkt
Polisers sätt att bemöta kvinnor som har blivit våldtagna har stor betydelse för hur den utsatta fortsätter att bearbeta sina erfarenheter. I en ny studie uttrycker svenska poliser sin motivation och önskan att vara stödjande och empatiska. Men de uttrycker också att de själva har behov av stöd och att de saknar nödvändiga förutsättningar för att kunna agera professionellt och stödjande. Deras kritik av brister inom Polismyndigheten och i svenska samhället i stort uppmanar till handling.
Kvinnor som har blivit våldtagna uppvisar ofta traumatiska reaktioner, såsom depression, ångest och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). De terapeutiska effekterna av att rapportera och berätta om sexuella övergrepp tycks bero på om den utsatta upplever att den professionella som lyssnar är empatisk och stödjande. I tidigare studier rapporterar kvinnor som anmäler våldtäkt att ett rättvist och respektfullt bemötande är lika viktigt som det straffrättsliga utfallet. Kvaliteten på bemötandet har också visat sig påverka hur kvinnan bearbetar det som hänt och om hon väljer att söka hjälp igen.
Polisers erfarenheter av att möta kvinnor som rapporterar våldtäkt är därför av stor betydelse. Vad motiverar poliser och vilket stöd behöver de för att vara bättre rustade att möta dessa kvinnor på ett kunskapsbaserat och empatiskt sätt? ”At least I Tried” (Jag försökte i alla fall) är en sakkunniggranskad vetenskaplig artikel som publicerats i the Journal of Police and Criminal Psychology.
– Deltagarna i min studie uttrycker att de vill vara stödjande och empatiska, men de menar också att de saknar stöd och förutsättningar, till exempel saknas bekvämligheter i förhörsrum. De uttrycker frustration och beskriver sitt arbete som att de ’försöker’ snarare än ’lyckas’. Om dessa brister inte åtgärdas riskerar de att påverka både poliser och utsatta kvinnor negativt, säger Lisa Rudolfsson, fil. dr psykologi, forskare och projektansvarig på Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.
Ett Sisyfosarbete
Poliserna beskriver våldtäktsfall som svåra att utreda och att kraven som ställs på dem ibland är utmattande.
Deltagarna i studien beskriver hur varken det svenska samhället eller Polismyndigheten prioriterar våld mot kvinnor. Som en följd av detta uttrycker de frustration över bristen på förutsättningar, utbildningar och stöd. Kopplat till detta lyfter några av studiens deltagare bristen på förebyggande arbete mot sexualbrott.
– Med allt annat pratas det mycket om förebyggande arbete. Hur ska vi förebygga gängrelaterade skjutningar och stoppa rekryteringen till gäng? Men den diskussionen existerar inte när det handlar om sexualbrott.
Ett arbete som berör mig
Poliserna beskriver hur möten med våldtagna kvinnor påverkat dem emotionellt, hur de blir känslomässigt involverade och hur berättelser de får höra ger upphov till en växande sorg. Deltagarna kämpar med att förstå hur vissa kvinnor kan stå ut att leva på det sätt de gör, om det är möjligt att hjälpa alla kvinnor och om de får lov att tvivla på anklagelserna. I strävan efter att förstå ingår ibland också försök att få kvinnan att förstå att det hon varit med om i själva verket är ett brott.
En kamp för upprättelse
Poliserna beskriver hur de flesta våldtagna kvinnor inte får vad de behöver från det juridiska systemet, och uttrycker det därför som en personlig kamp att erbjuda dem någon slags upprättelse. De beskriver det också som en kamp att ta hand om sig själva i dessa möten. Deltagare beskriver att om de inte klarar att ta hand om sig själva så kommer de inte heller att kunna vara ett stöd för de utsatta. Samtidigt beskriver deltagarna en kultur inom Polismyndigheten, som uppmuntrar till tuffhet och som inte värderar deras ansträngningar.
Forskningsprojekt
Denna studie är en del av ett större forskningsprojekt, med titeln Kvinnor som har utsatts för våldtäkt: Initialt bemötande från polis och medicinsk personal, finansierat av Brottsoffermyndigheten. Lisa Rudolfsson, fil. dr psykologi, är ansvarig forskare och projektansvarig på Nationella sekretariatet för genusforskning. Elisabeth Punzi, docent i psykologi, klinisk psykologi, vid Institutionen för social arbete, är forskare i projektet, båda vid Göteborgs universitet.
Om studien
- Deltagare i studien var 16 poliser (11 blåljuspoliser och 5 utredare), som arbetade i områden mellan norra delen av mittersta, till södra Sverige.
- Poliserna deltog i fokusgrupper och materialet analyserades med induktiv, tematisk analys.
- Deltagare som arbetade som blåljuspoliser hade inte fått något specifik utbildning i att intervjua sexualbrottsoffer, medan de flesta av de som arbetade som utredare hade fått sådan utbildning
Om våldtäkt i Sverige
- Svensk lagstiftning definierar våldtäkt som samlag eller jämförbar sexuell handling, beroende på graden av våld, med en person som inte deltar frivilligt, som inte kan förstå eller samtycka till handlingen, eller som på något sätt står i beroendeställning till gärningsmannen. (Brottsbalken, 1962/2018 , Kap. 6, §1; projektledarens summering).
- Trots att det svenska polisväsendet undersöker 94% av alla rapporterade våldtäktsfall leder endast ca. 5% av dem till åtal och dom.
- Under 2019 anmäldes totalt 8 580 våldtäkter till svensk polis. Samtidigt visar den Nationella tryghhetsundersökningen (NTU) från 2019, att 9.4% av alla kvinnor i Sverige hade blivit utsatta för ett eller flera mer allvarliga sexuella övergrepp. (≈ 482,400 kvinnor), vilket är i linje med det accepterade antagandet om att de flesta sexualbrott inte anmäls.
- Kvinnor är betydligt och utan tvekan oftare offer för sexuellt våld än män. Under 2019, var 7 940 av totalt 8 580 anmälda våldtäkter mot kvinnor (Brå, 2019 ).