För att få diagnosen IBS ska man under lång tid haft magont, kopplat till förstoppning eller diarré. Det är en komplex sjukdom vars orsaker inte är helt klarlagda, men där avvikelser både lokalt i tarmen och i det centrala nervsystemet anses ha betydelse. Hos enskilda patienter varierar vilka av de karakteristiska symtomen som är mest framträdande, och även svårighetsgraden varierar.
– Komplexiteten gör att många av oss som arbetar med IBS inte tror att det är en enda sjukdom, utan att det kanske finns olika undergrupper, där olika mekanismer är mer tongivande i olika subgrupper, säger Magnus Simrén i podcasten Akademiliv.
IBS är ingen ny sjukdom – symtombilden beskrevs redan under 1800-talet. IBS var länge en uteslutningsdiagnos, det vill säga en diagnos som gavs när undersökningarna inte visade på någon annan känd sjukdom. Sedan drygt trettio år tillbaka är det dock en sjukdom med definierade diagnoskriterier, som kallas Romkriterierna.
– Vården har förbättrats betydligt sedan IBS blev en positiv diagnos, som ställs på de typiska symtom som identifierats. Patienter behöver inte längre utsättas för en massa onödiga undersökningar, säger Magnus Simrén.
Forskningen utgick länge från att sjukdomen berodde på störningar i tarmrörelserna, men under senare år har det blivit allt tydligare att även störningar i signalerna mellan hjärna och tarm och förändringar i tarmens mikrobiota har mycket stor betydelse.
Hör samtalet med Magnus Simrén i Akademiliv
Akademiliv på Soundcloud
