Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

Feminism - allmänintresse eller särintresse?

Publicerad

Intensiva diskussioner fördes på Jonsereds herrgård när feminister, forskare, politiker och journalister möttes inför Internationella kvinnodagen 8 mars kring den senaste tidens utveckling på feminismens område.

Intensiva diskussioner fördes på Jonsereds herrgård den 5 mars 2019 när feminister, forskare, politiker och journalister möttes kring den senaste tidens utveckling på feminismens område. År 1919 beslutade Sveriges riksdag om kvinnors rösträtt och 100 år senare öppnar rikspressen upp för debatt om feminism som övergående trend? Hur kommer detta sig?

Annika Olsson, chef för analys och uppföljning på Jämställdhetsmyndigheten, Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter och Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet inledde den gemensamma diskussionen om hur de ideologiska skiljelinjerna i förbindelse med feminismen har blivit allt tydligare. Gemensamt konstaterade de att feminismen ånyo har blivit en het politisk fråga.

Äntligen ett allmänintresse – men samtidigt ett alltmer kritiserat särintresse?

Hur kan vi förstå innebörden av såväl feminism och jämställdhet som allmänintresse och särintresse? Annika Olsson menar att samtidigt som dessa komplexa och akuta frågor äntligen har kommit att bli ett allmänintresse, har det, paradoxalt nog, också i vissa situationer blivit ett särintresse.

Jämställdheten kom på tredje plats över viktiga frågor i höstens val. Samtidigt har kritiken mot genusvetenskap på senare år flyttat från Flashback till pressens ledarsidor, och i den politiska svängdörren inrättas en jämställdhetsmyndighet som strax därefter hotas av nedläggning. Ute i Europa och världen växer samtidigt antifeminismen och kvinnors fri- och rättigheter fortsätter att förtrampas. I Ungern attackeras både genusforskningen och jämställdhetsfrågorna, i Brasilien likaså. I Frankrike marscheras det mot samkönade äktenskap och i Polen är aborträtten under angrepp. Hur kan denna utveckling förstås?
Feminism drevs under lång tid som särintresse, men pendeln kom att svänga över till ett mer allmänintresse, inte minst när Göran Persson deklarerade sig vara feminist och när ett feministiskt parti bildades i Sverige. Går man till mediedebatten eller det offentliga samtalet ser man hur det svenska samtalet om feminism också tar större plats i media, menar Annika Olsson. På 90-talet fick man hundratalet träffar när man googlade på feminism, och på 2000-talet får man 32 000 träffar, konstaterar Olsson.

För Annika Olsson handlar detta samtidigt om demokratins stabilitet. Hon hänvisar samtidigt till Timothy Sniders stridsskrift ”Om tyranni” och behovet av att försvara demokratin som inte är mer än 100 år gammal och dess grundläggande institutioner som hjälper oss att bevara vår anständighet: forskningen, medierna, folkbildningen.

Mediernas roll i den ökade polariseringen

Erik Helmerson tog sin utgångspunkt i hur feminism och jämställdhet speglas i medierna, och avfyrade rentav en skarp kritik mot mediernas myckna Stockholmscentrering, som han menar bidra till att den offentliga diskussionen inte är representativ för hur tankarna går hos gemene man. Å ena sidan lyfter han fram de så kallade ”pappafeministerna”, det vill säga fäder som när de får egna döttrar plötsligt blir medvetna om den bristande jämställdheten mellan könen. Å andra sidan framhåller han debattörer sätter stolthet i att vara arg och extrem, och där radikalfeminismen uppfattas som ett skrämmande fenomen som avhåller dem från att vara med i kampen.

Helmerson reflekterar över hur han själv och de stockholmsbaserade medierna bidrar till denna aggressiva kultur, genom att prioritera bort en mer vardaglig jämställdhetsdiskussion till förmån för underhållningsvärdet i berättelser som den om ”arga hårdsminkade personer som kastar brandbomber mot porrhus”.

Begreppsförvirring och ideologiska skillnader

Tiina Rosenberg ställde i sin tur den grundläggande frågan: Vad är feminism? Svaret beror på vem man frågar. För Tiina Rosenberg handlar svaret om den politiska förståelsen av kön. Istället för att tala om feminismen i bestämd form singularis är det också mer korrekt att tala om ”feminismer.” Feminister verkar i ett spänningsfält med stora ideologiska skillnader. För henne är det självklart att vänster- och högerfeminister har helt skilda samhällsanalyser och likaså verkar på olika områden. Utgångspunkterna ser olika ut och här finns en självklar konflikt. I den offentliga debatten råder också en begreppssammanblandning. Kvinnorörelse och feministisk rörelse är inte samma sak. Inte heller är genusforskare nödvändigtvis feminister, feminister på samma sätt inte genusforskare, och varken genusforskare eller feminister är nödvändigtvis kvinnor. Likaså har begreppen jämställdhet och jämlikhet olika fokus.

Rosenberg menar att feminism måste förstås som varande både ett allmänintresse och ett särintresse. Men i stort sett handlar feminism om demokrati. Hon konstaterar också att alla inte kan få allt i en demokrati och allt handlar heller inte om konsensus. Alla behöver inte säga sig vara feminister, men alla ska arbeta för feminism.

Engagerat om polarisering, ideologi och feminismens grundvalar

Den efterföljande, livligt engagerade diskussionen, kom att handla om 70-talets förlöjligande av feminismen, den allt hårdare polariserade debatten i såväl Sverige som övriga Europa, om synen på feminism ur ett vänster- respektive högerperspektiv och feminismens egentliga grundvalar. Det kom också att handla om svårigheten att hänga med i den avancerade diskussionen kring vad feminism egentligen är, i takt med att begreppen förändras och ibland också blir passé och vad känslan av underlägsenhet inför begreppsproblematiken gör med människor som vill verka för ett feministiskt samhälle.