The Rhythm of Thinking. Immanence and Ethics in Theater Performance

Projektets kritiska utgångspunkt är att de kollektiva skapandeprocesserna, såväl perceptionsprocesser, betraktas, undersöks och beskrivs som immanenta. Mer specifikt; en ansats att genomlysa vad som skulle kunna kallas immanenta processer, eller immanent teater. Undersökningsfrågorna och de kritiska observationerna spänner från konkreta erfarenheter av det kollektiva skapandet till teoretisk kritik inom diskurser som teatervetenskap (performance studies), filosofi, perceptionsteori och musikteori. Den övergripande ambitionen är att bidra till teorier om relationen mellan teaterns struktur – dramaturgiskt och kompositoriskt – och erfarenheten av meningsskapande. Denna intention kan sägas vara indelad i en rad frågeställningar om; hur filosofiska koncept och resonemang kan omvandlas till konkreta kompositoriska strukturer; hur dramaturgiska diskurser bortom ett semantiskt språk kan formuleras; hur den binära relationen mellan konceptualiseringar och en intuitiv och emotionell kreativ kraft kan problematiseras och upplösas; hur hierarkiska strukturer, både vad gäller uttryckets form och kreativt inflytande, kan undersökas; hur regissörens kreativa process kan kartläggas; och avslutningsvis, hur en möjlig relation mellan kompositionens struktur och en etisk hållning kan formuleras.

Grunden för samtliga undersökningsfrågor är att det kollektiva skapandet – och den för publik presenterade föreställningen – växer fram genom slump och ögonblickliga kreativa beslut. Så är förutsättningarna i de tre teaterföreställningar som forskningen bygger på och som genomgående används som referenser. Föreställningarna är på olika sätt baserade på material och metoder hämtade från och inspirerade av den amerikanska tonsättaren och konstnären John Cage (1912–1992), men de består av olika komponenter, de är gjorda under olika produktionsförhållanden, har olika dramaturgiska strukturer, och de skådespelare, dansare och musiker som medverkar skiljer sig åt. Det är dock tre aspekter som föreställningarna delar och som är avgörande för analysen och för hur undersökningsfrågorna lyfts fram. Den första och mest avgörande är vad som alternativt benämns som mångfald (multiplicities), individuella uttrycksbanor (individual expressive trajectories), överlagringar (superimpositions), polyfoni (expressive polyphony), och överbelastning (overload). Dessa termer och fenomen beskriver en instabilitet, vilket återspeglar idén om att föreställningarnas uttryck konsolideras genom en oförberedd process, en process i vilken en mångfald av relationer slumpmässigt uppstår, utvecklas och förvandlas, och inte som ett resultat av en genomkomponerad struktur. Den andra aspekten som är gemensam mellan föreställningarna är att de på ett avgörande sätt är beroende av de medverkandes kreativa investering – deras förmåga att uppfinna och improvisera. Detta eftersom föreställningarnas konceptuella struktur bygger på de medverkandes kreativa ansvarstagande. Den tredje aspekten är att de alla tre är formade kring musikaliska kompositioner. Detta är inte enbart avgörande för de dramaturgiska strukturerna och intensiteten i föreställningarna, utan påverkar även hur kritiken tar form och vilka koncept och termer som används i undersökningen. De tre föreställningarna heter John och svamparna, vorschläge och Ryoanji – ett möte.

Den estetiska domän som föreställningarna rör sig i – befolkad av skådespelare, dansare, musiker och publik – formas i avgörande grad av att den kollektiva processen och det performativa styrs av oförutsägbarhet och slump snarare än ett fastlagt och repeterat manuskript. Detta får som följd att uttrycket domineras av en icke-narrativitet i vilken en mångfald av individuellt formade improvisationer skapar en polyfonisk samhörighet. Det är dynamiken i denna kreativa och perceptiva process, hur den vecklas ut, som är undersökningens fokus och som belyses utifrån fyra olika perspektiv. Det första perspektivet kan sägas ligga till grund för de andra och koncentreras kring frågan om hur stimuli och uttryck utbyts och växelverkar inom ett kollektivt skapande där slump och improvisation är dominerande faktorer. Det andra perspektivet belyser hierarkiska aspekter – kreativa och konstnärliga likväl som sociala – och undersöker hur dessa visar sig och påverkar samspelet. Det tredje perspektivet riktar in sig på frågan om meningsskapande. Hur kan erfarenheten av meningsskapande definieras i en polyfonisk, icke-narrativ dramaturgisk struktur? Det fjärde perspektivet är en kritisk ansats, ett försök, att formulera och diskutera en möjlig korrelation mellan föreställningarnas estetiska struktur och en etik grundad på begreppet – och idén om – potentialitet.

Det som undersöks är teaterföreställningar och de frågor som forskningen rör sig kring springer ur kreativa och perceptuella processer fast förankrade i skapandet och upplevelsen av teater. Men, i undersökningen och i den kritiska bearbetningen är det inte i huvudsak teatervetenskapliga perspektiv som används utan istället är det olika filosofiska diskurser som sätts i rörelse. Denna filosofisk-kritiska strategi företräds främst av den franske filosofen Gilles Deleuze (1925–1995), men också av den kanadensiska filosofen Brian Massumi (1956–), och den italiensk-australiensiska filosofen Rosi Braidotti (1954–). Den sekundärlitteratur som arbetet använder sig av domineras av författare som utvecklar Deleuzes teorier kring konst och teater, men ett visst teatervetenskapligt inslag förekommer. Mest förekommande är filosofen och teatervetaren Laura Cull, filosofen och Deleuze-experten Claire Colebrook, konstteoretikern och Deleuze-kännaren Simon O’Sullivan, teatervetaren Erika Fischer-Lichte och filosofen och Deleuze-experten Manuel Delanda.

Avhandlingen publiceras dels i bokform men också som en multimediaplattform tillgänglig via Göteborgs universitetsbibliotek. Denna plattform ger tillgång till filmade dokumentationer av föreställningarna, ljud/musikinspelningar, partitur och manuskript.