Signing and Singing: Children in Teaching Dialogues

Fyra 9-10 åriga barn lär varandra att sjunga sånger med en stationär kamera som filmar deras aktiviteter och utan någon vuxen i rummet. Videofilmerna har därefter transkriberats och fångat inte enbart barnens ord och sång utan även ansiktsuttryck, annat kroppsspråk, tonfall, röstvolym och användning av redskap.

Resultatet överraskade Tina Kullenberg eftersom barnen valde att instruera varandra systematiskt och formellt med en samtalsstil som återfinns i den vanliga skolans lektionssal – trots att de inte befann sig i en skolmiljö.
De byggde också upp spelregler som påminde om skolans där barnet i lärarrollen var både initiativrik, bestämd och uthållig medan barnet i elevrollen var villig att ta emot råd och utstå kritik. Barnen gjorde också en mycket intressant skillnad mellan att lära sig en sång och att kunna den. För att lära sig sångerna behöver man använda sig av många synliga hjälpmedel men för att kunna sångerna skulle eleven klara sig utan några sådana.

Vad vi kan lära oss av barnen i denna studie är att barn uppenbarligen lär sig mycket av sina erfarenheter i sin skolmiljö: hur man samtalar och beter sig. Barn tycks inte behöva träna på att instruera och undervisa för att i sin tur kunna instruera och undervisa, åtminstone inte i en uppgift av denna natur. För musikämnets del visar avhandlingen att barn både kan och vill intellektualisera musik och musikaliskt lärande. Men musik handlar ju inte bara om att lära sig och utöva stycken och sånger; det finns också en existentiell och konstnärlig dimension som rentav kan vara ”onyttig”. Den får musiklärarna inte tappa bort när de söker efter mätbara kunskapskriterier i skolan.