Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens

Forskningsprojekt
Pågående forskning
Projekttid
2010 - 2021
Projektägare
Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion

Kort beskrivning

Projektet ”Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens” är en filosofisk-teologisk undersökning av vilket slags väsen en människa måste vara för att kunna uppfatta något som roligt. Dess resultat består av sammanlagt tre böcker där de två första behandlar historiska aspekter i antiken till renässansen respektive den tyska romantiken och den tredje den filosofiska och teologiska frågan om människans väsen. Dess konklusion är att människan är en tröskelvarelse som är sig själv som mest när hon är utom sig själv. Insikten om humorns existentiella förankring i denna tröskelexistens möjliggör en kritisk analys av humor som konkret fenomen i alla dess instrumentella bruk.

Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens är en filosofisk-teologisk undersökning av vilket slags väsen en människa måste vara för att kunna uppfatta något som roligt som publiceras i tre volymer. Den första handlar om utvecklingen i synen på humor mellan antiken och renässansen och den andra om den tyska romantikens syn på humor. Syftet är här att någorlunda utförligt redogöra för hur historiska tänkare faktiskt förstod humor och inte bara använda dem som en anekdotisk samling av utsagor, vilket alltför ofta är fallet, men också att visa hur den kristna traditionen och dess betoning på hur det sublima och det vardagliga hör ihop faktiskt transformerar synen på humor och gör den allt mer existentiell, till skillnad från en mer instrumentell syn på humor i antiken. Anledningen till att den andra volymen fokuserar endast på den tyska romantiken (Schiller, Kant, Hamann, Schlegel, Solger, Jean Paul, Hegel, Kierkegaard och Nietzsche) är att vi här finner en särskilt intensiv reflektion över sambanden mellan humor, subjektivitet och transcendens.

Det historiska narrativet berättas med sikte på det tredje och systematiska volymen, ”Kritik av den existentiella humorn”, där humor, subjektivitet och transcdens diskuteras i termer av filosofisk antropologi, psykoanalys och teologi. Denna volym består av tre delar. Den första delen handlar om humor som funktion och undersöker hur humorn ofta tänks ha en konkret funktion: som antagonism, sympati eller terapi. Detta leder över i en diskussion av humor som existens, alltså som ett slags grundläggande förhållande i människans sätt att relatera till sin tillvaro generellt och inte endast i relation till en viss aspekt av den. Andra delen behandlar därför humor och subjektivitet mer ingående och beskriver hur människan är involverad i humor genom kapitel om det lekande, det kittliga och det porösa självet, men också i synen på humorns sociala sammanhang och skämtets egen struktur. Hela denna del mynnar ut i en diskussion av humor som reflexivitet. Tredje delen behandlar humor som transcendenserfarenhet i termer av inkarnation och affirmation.

Konklusionen blir att den människa som kan uppfatta något som roligt är en tröskelvarelse. Därigenom har hon förmågan att avsäga sig kontrollen över sig själv och existera ”utom sig” i en mer ursprunglig anträffbarhet eller förmåga att ta emot något som ett tilltal utifrån. En sådan förståelse av människans relation till humor möjliggör en kritik av humor som konkret fenomen samtidigt som den också erbjuder en insikt om mänsklighetens existentiella villkor: att bli sig själv just genom en akt av självöverskridande.