Poliser och medicinsk personal på akutmottagningar är ofta de första som möter den brottsutsatta efter ett övergrepp, och tar emot hennes berättelse om traumatiska händelser. Med en ny studie vill forskarna Lisa Rudolfsson, docent i psykologi och senior utredare på Nationella sekretariatet för genusforskning, och Enkela Sinani, legitimerad psykolog som är kliniskt verksam inom traumafältet, fördjupa kunskapen om negativa psykologiska effekter som akutpersonal kan uppleva i möten med kvinnor som har blivit våldtagna.
Forskarna har träffat studiens deltagare i fokusgrupper och frågat dem om uppfattningar, känslor och svårigheter kring möten med våldtagna. De har även frågat om vad som tycks vara till hjälp för kvinnorna och vilka stödsystem som finns för dem själva, på jobbet och i privatlivet.
– De gör sitt allra bästa för att hjälpa och stötta de här kvinnorna, men samtidigt berättar de att de påverkas negativt. Flera berättar att de har fått en förändrad världsbild vilket påverkar deras livsstil. De beskriver också att de är rädda för att bli kalla och cyniska, och några säger att de också redan har blivit det, säger Lisa Rudolfsson.
Empati är en nödvändig resurs
Deltagarna i studien beskriver alla en stark känsla av empati med kvinnorna de möter, några känner sig överbelastade av empati. Flera beskriver också maktlöshet, överlevnadsskuld och frustration över att inte kunna hjälpa mer. För flera deltagare resulterade frustrationen i att de ibland har hjälpt den brottsutsatta även utanför arbetet.
Empati är väsentligt i mötet med den brottsutsatta, men innebär också ökad risk för emotionella problem för de yrkesverksamma, visar tidigare forskning. Tidigare studier om till exempel socialarbetare och psykologer, som har kontakt med traumatiserade individer, visar att de kan utveckla traumatiska responser utan att själva ha upplevt den traumatiska händelsen. Symtomen är nästan identiska med de som förknippas med posttraumatiskt stressyndrom och responsen kallas sekundärtrauma eller sekundär traumatisering.
– Att lyssna till berättelser om sexuell utsatthet tycks påverka oss på ett djupare och mer komplext sätt än berättelser om andra former av våld och utsatthet. Vi har inte diagnosticerat deltagarna i den här studien, men de uppvisar symtom och tecken som är i linje med det vi kallar sekundärtrauma.
Brist på emotionellt och strukturellt stöd
Handledning och stöd från arbetsgivare påverkar enligt tidigare forskning kvaliteten på personalens bemötande och behandling av utsatta. Brist på stöd kan leda till att de fortsätter att arbeta utan att förstå hur de själva påverkas. Det kan leda till att de inte tar hand om sig själva och inte heller förmår erbjuda rätt behandling till de drabbade de möter. Deltagarna i studien beskriver att de saknar såväl tillräckligt emotionellt som strukturellt stöd, i form av resurser, för att kunna göra sitt arbete såsom de själva bedömer vara bäst.
– Bättre praktiska förutsättningar behövs för den här arbetsgruppen, så att de inte blir skadliga för sig själva eller för den de bemöter.
Sjukvårdspersonal beskriver att de inte har tid att stanna upp och reflektera över hur de påverkas personligen, eller tid att prata om det med kollegor. Polis berättar om brist på handledning, men också om en macho-kultur som förhindrar stöd kollegor emellan.
– Om man inte adresserar de här bristerna i emotionellt stöd och genomför strukturförbättringar, så riskerar vi att bränna ut vår personal. Framför allt i polismaterialet pratar deltagare om hur hängivna kollegor faktiskt har lämnat deras avdelningar för att de inte orkar arbeta med den här brottsgruppen längre, säger Lisa Rudolfsson.
Studien är publicerad i tidskriften Traumatology: "Some Things Stick”: Secondary Traumatization Among Police Officers and Medical Personnel Meeting With Raped Women.
Artikeln kan även nås via Göteborgs universitetsbibliotek: "Some Things Stick”: Secondary Traumatization Among Police Officers and Medical Personnel Meeting With Raped Women.
