Ny skrift om granhäckars skötsel och kulturhistoriska betydelse

Redan vid 1600-talet mitt började granen användas som tuktad trädgårdsväxt i Sverige.

– Det sägs att den franske trädgårdsmästaren André Mollét, som kom till Sverige för att arbeta hos drottning Kristina, insåg att den härdiga granen var ett alternativ till de växtarter som användes för formklippning i Frankrike. Men eftersom de franska växtarterna inte tålde det svenska klimatet så behövdes andra alternativ, säger Tina Westerlund, universitetslektor vid institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet.

Sedan dess har gran i flera århundraden klippts som häck för att skapa rum i parker och trädgårdar, på kyrkogårdar och begravningsplatser. Gran har också formklippts till koner eller andra skulpturala former.

Ständigt grön och trivs i svenskt klimat

Den vanliga granen (Picea abiaes) med sina ständigt gröna barr trivs bra i stora delar av landet. Den är härdig och lätt tillgängligt material för häckar.

– Granen passar som häck på många olika sätt. Växtsättet med tätt sittande barr gör det möjligt att klippa plantorna till jämna ytor och tydliga former.

Det finns många exempel på att gran har använts som häckväxt och utnyttjats för att skapa prydnader med formklippta figurer.

– Häckar av gran har också använts för att förbättra odlingsklimatet i nyttoträdgårdar och plantskolor eller för att skapa skydd mot vind eller djur. Och granhäckar är fortfarande en stark tradition i vissa trädgårdsmiljöer i Sverige.

Avstampet till den nya skriften var att länsstyrelsen i Värmland uppmärksammade att granhäckar i kulturreservat och byggnadsminnen började bli gamla och fula. Därför valdes de i många fall bort eller ersattes med andra häckväxter, som till exempel tuja.

– Det fanns ett behov av kunskap om odling och skötsel av granhäckar. I en första sammankomst på Mårbacka, där Selma Lagerlöfs gamla granhäck från 1913 fortfarande finns kvar, deltog ett flertal trädgårdsmästare och några personer verksamma inom kulturmiljövård. Det blev utgångspunkt för att undersöka granhäckar lite närmare och för den här skriften.

Aktuell även för framtiden

Gran är inhemskt och hållbart häckmaterial. Häckarna är tåliga och med rätt skötsel kan de bli hundra år och fortfarande vara fina. Häckarna ska stå öppet, ljust och helst solexponerat för att bli långlivade och klippas årligen. Häckarna klipps mer upptill än nertill. Men man får inte klippa för långt in på skotten för då dör vissa partier och blir barrlösa.

– Man behöver bara lägga på en centimeter jämfört med föregående års klippning.

Det finns flera botaniska trädgårdar, som exempelvis Bergianska trädgården, som har granhäckar och de finns också vid kyrkogårdar. Och historiska källor och bilder visar granhäckar klippta i ovanliga och roliga former.

Men även idag är granhäckar aktuella. Det finns många privatträdgårdar som har fina granhäckar. Förr odlade man av frö från kottar men idag kan man köpa plantor. Gran är en kulturhistoriskt värdefull växt som dessutom är väl lämpad för vårt klimat.

– Med kunskap om odlingsförutsättningar och skötsel kan granhäck utgöra vackra gröna väggar i våra trädgårdar.

Skriften SKÖTSEL AV HISTORISKA TRÄDGÅRDAR Granhäckar är en del av en skriftserie som tagits fram av Hanverkslaboratoriet i samverkan med Riksantikvarieämbetet. Författarna är två trädgårdsmästare, Tina Westerlund och Hans Nilsson, Bergianska trädgården. Skriften bygger på samlade erfarenheter från olika personers kunskap i att sköta granhäckar.

Kontakt:
Tina Westerlund, universitetslektor vid istitutionen för kulturvård.
+46 31 7869361, 0766-229361, tina.westerlund@conservation.gu.se

Länk till skriften>>

Foto:
1. Experimentalfältet 1926: visar en storvuxen granhäck prydd med höga konformer. Trädgårdsarkitekten Ester Claesson har angett att 1023 var häckens höjd cirka 8 meter.
Foto: G. Heurlin/Stadsmuseet i Stockholm (PDM).
2. Bergianska trädgården. Foto: Tina Westerlund.
3. Arbete med granhäck. Foto Tina Westerlund.
4. Nuvarande granhäck i Linnéträdgården i Uppsala, som planterades för snart 20 år sedan. Inspirationen till de uppstickande figurerna kom från illustrationer i Johan Benedict Bussers beskrivningar av Uppsala från andra halvan av 1700-talet. I början klipptes häckarna för hand, men idag klipps de med elhäcksax. Foto: Tina Westerlund.

Film: Emma Sjöberg.