Som forskare ska man arbeta på att göra sig onödig, förklarar Bo Rothstein, professor i statsvetenskap.
– När jag nu lämnar QoG-institutet, som Sören Holmberg och jag startade 2004, finns ett trettiotal yngre forskare som tar över. De kan allt jag kan samt en hel del som jag inte kan. Deras engagemang har lett till stora framgångar; ett av de senaste åren har institutet exempelvis fått fler VR-ansökningar accepterade än någon annan samhällsvetenskaplig institution i Sverige.
Statsvetare koncentrerar sig gärna på demokrati och politiska partier.
– Nu oroar sig exempelvis många för ökad populism och demokratins tillbakagång Men jag menar att det finns annat som borde bekymra mer, som den enorma ökningen av ekonomisk ojämlikhet i stora delar av världen, inklusive Sverige.
Något verkligt oroande, som statsvetare tidigare inte brytt sig om, är korruption.
– Under hela min grundutbildning nämndes korruption överhuvudtaget inte. Och allmänt fanns en uppfattning om att lite mutor kunde smörja hjulen. Forskarsamhället har dock ändrat sig på senare år och insett att korruption har kraftigt negativa effekter på allt som handlar om mänsklig välfärd; inget av FN:s globala hållbarhetsmål går att uppnå om man inte först skapar väl fungerande offentliga institutioner.
En av de viktigaste förutsättningarna för ett gott, icke-korrupt samhälle, är tillit mellan medborgarna. Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam menade att tillit skapas när människor engagerar sig i frivilliga organisationer.
– Men det har visat sig inte riktigt stämma. Istället handlar social tillit om fungerande offentliga institutioner. För om inte ens statens företrädare är hederliga, vem är det då?
Korruption är dock ett svårdefinierat begrepp, påpekar Bo Rothstein.
– Den mest använda förklaringen är att korruption handlar om missbruk av offentlig makt för personlig vinning. Vad som räknas som missbruk eller egen vinning kan dock variera vilket gör begreppet luddigt. Inom QoG definierar vi därför istället vad som är motsatsen till korruption: opartiskhet. Med opartiskhet menar vi att offentliga tjänstemän inte får ta hänsyn till annat än vad som står i lagar och författningar – varken exempelvis kön, etniskt ursprung, politiska åsikter eller religion får ha någon betydelse.
Universiteten, som utbildar de offentliga tjänstemännen, har ett stort ansvar. Det var orsaken till att Bo Rothstein, tillsammans med initiativtagaren professor Lennart Levi, 2014 lanserade den så kallade Poznan-deklarationen.
– Den innebär att frågor som rör etik ska integreras i samtliga utbildningar, exempelvis av läkare, lärare, ekonomer, biologer och så vidare. För precis som den amerikanske statsvetaren Francis Fukyama påpekat är opartiskhet inget som kommer av sig självt, utan något som måste läras in och tränas upp. Samtliga 68 universitet som ingår i nätverket The Compostela Group of Universities har skrivit under deklarationen.
Bo Rothsteins förhållningssätt till etik sattes på ett konkret prov 2017. Efter knappt två år som professor vid Blavatnik School of Government vid University of Oxford såg han sig tvungen att sluta.
– Verksamheten bygger på en donation på hela 75 miljoner pund av miljardären Leonard Blavatnik och skolans vision lyder ”A world better governed”. När det uppdagades att Blavatnik också donerat en rejäl summa till Donald Trump frågade jag skolans ledning hur de tänkte agera. Svaret var att de inte tänkte göra något alls. Eftersom mitt område just är samhällsstyrningens kvalitet, kände jag att jag inte med någon trovärdighet i behåll kunde stanna kvar, och sade alltså upp mig.
Att återvända till GU ser Bo Rothstein dock inte som ett steg tillbaka.
– Jag trivdes väldigt bra i Oxford, inte minst med masterstudenterna från världens alla hörn. Men statsvetenskapliga institutionen vid GU klarar sig väldigt väl i en internationell jämförelse, de tio mest citerade statsvetarna här är faktiskt mer citerade än de tio mest citerade i Oxford. Och RED 19-utvärderingen visade bland annat att vår institution hör till de absolut främsta i Europa.
Naturligtvis. Alla forskare har fel ibland, men det gäller att ha fel på ett intressant sätt.
Förutom forskare och lärare är Bo Rothstein också känd som debattör, något han själv dock gärna tonar ner.
– Jag varken bloggar eller twittrar och sitter inte i tv-soffor. Men jag tycker att det är konstigt med forskare som inte alls bidrar till det offentliga samtalet, har de verkligen inga resultat som kan intressera allmänheten? Själv tackar jag gärna ja om jag får en inbjudan att hålla ett föredrag. Och ett tiotal försynta debattartiklar om året med några blygsamma kommentarer brukar det också bli.
Inte minst känd är han för sina ställningstaganden när det gäller genusforskning.
– I början av 2000-talet menade Yvonne Hirdman att min inställning till genusvetenskap var så bisarr att min person borde bli föremål för ett eget forskningsprojekt. Jag svarade att gärna det: det finns ett stort antal smalfilmer från min barndom bevarade samt tidigare klasskamrater och rara flickvänner som säkert ställer upp. Men för att vara allvarlig, jag har inget emot genusvetenskap, det som bekymrar mig är att disciplinen är så könssegregerad, med nästan enbart kvinnliga forskare och studenter. Själv menar jag att om det är någon som ägnat sig åt jämställdhet så är det jag: av de 17 doktorander jag handlett har tio varit kvinnor, liksom 14 av de 23 postdoktorer som varit anställda i mina projekt.
Förutom genus har Bo Rothstein på senare tid bland annat debatterat coronakrisen, populism, religiositet samt ekonomipriset till Alfred Nobels minne.
Har det hänt att du haft riktigt fel?
– Naturligtvis. Alla forskare har fel ibland, men det gäller att ha fel på ett intressant sätt. Putnams teori om tillit var exempelvis felaktig, men ledde till en viktig diskussion som drev utvecklingen framåt. Beroende på hur man bedriver forskning finns också olika risk att ha fel: Den som utgår från en teori riskerar att bara leta upp sådant som stöder teorin och den som utgår från en viss metod riskerar belysa ett problem på ett alltför snävt vis. Ett tredje sätt är att utgå från ett problem och att använda metod och teori som verktyg. Visst kan det bli fel ändå, men fokuseringen på problemet gör att man har lättare för att ändra angreppssätt och göra om.
Ytterligare ett problem för en forskare kan vara att vilja alltför mycket.
– ”Willing that cannot be willed” är ett uttryck som den norske statsvetaren Jon Elster lanserat. Det betyder att ju mer man vill något desto osannolikare är det att detta händer. Man blir exempelvis inte kär eller kreativ bara för att man väldigt gärna vill. Istället bör man skapa goda förutsättningar för att det man vill ska hända och sedan släppa lite på kontrollen.
När Bo Rothstein nu går i pension kommer han inte att enbart odla sin trädgård i italienska Ligurien. Han kommer också att vara senior advisor vid ett antal forskningsprojekt, vara gästforskare vid Harvard under våren 2022 samt dyka upp på institutionen i Göteborg om det händer något kul.
– Även om det känns skönt att gå i pension känner jag ett visst vemod också. Att ha fått arbeta vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har varit ett privilegium. Jag har exempelvis aldrig upplevt tillstymmelse till konflikt med någon av prefekterna. Och av de många framstående statsvetenskapliga institutioner i olika delar av världen där jag jobbat kan ingen mäta sig med den i Göteborg.
Av: Eva Lundgren, GU Journalen.
