Temanummer rustar samhället med nya kunskaper

Emma Engdahl är en av forskarna som bidrar till studien om oro och dess konsekvenser för människors agerande. Studien är en enkätundersökning om svenskars oro kopplat till corona som utgår från sociodemografiska faktorer, socialt kapital samt människors bedömningar av nationella åtgärder och potentiella hot.

Bild

Undersökningen synliggör faktorer i samhället och hos individen som påverkar människors oro. Hur människor upplever en kris får konsekvenser för hur de agerar.

Den svenska modellen byggde, särskilt i de inledande faserna av pandemin, på en tillitsbaserad strategi där man litade på svenskarnas förmåga att följa riktlinjer. 

- De personer som saknar tilltro till myndigheternas förmåga att hantera pandemin och samtidigt saknar tilltro till sin egen förmåga att klara sjukdomen är de som upplever störst oro, säger Emma Engdahl.

De personer som saknar tilltro till myndigheternas förmåga att hantera pandemin och samtidigt saknar tilltro till sin egen förmåga att klara sjukdomen är de som upplever störst oro.

Resultaten indikerar att de som oroat sig mest under coronapandemin i Sverige är de som ser själva sjukdomen covid-19 som det största hotet och som inte tycker att de nationella åtgärderna är korrekta. Denna grupp utgörs i större utsträckning av äldre, kroniskt sjuka och ensamma människor, det vill säga de som skulle vara mest utsatta om de blev smittade.

Sociodemografiska variabler, som tenderar att hänga ihop med risken att bli smittad eller drabbas ekonomiskt av pandemin, visade sig dock ha mindre betydelse för oro kopplat till covid-19.

- Vi tänker oss att detta handlar om att upplevelsen av risk och faktisk risk inte alltid hänger ihop och att oro har en stark koppling till avsaknad av dubbelt förtroende som är ett emotionellt och upplevelsebaserat fenomen, säger Emma Engdahl.

Vi tänker oss att detta handlar om att upplevelsen av risk och faktisk risk inte alltid hänger ihop och att oro har en stark koppling till avsaknad av dubbelt förtroende som är ett emotionellt och upplevelsebaserat fenomen.

Hon förklarar begreppet "dubbelt förtorende" som att ha förtroende för att man själv och andra klarar av situationen man befinner sig i. I det här fallet att man själv klarar av konsekvenserna av pandemin och att andra sköter sig, det vill säga att regeringen tar rätt beslut och att folk håller sig till regeringens riktlinjer.

- Ett resultat som överraskade mig var att ensamstående med barn oroade sig mindre än de som levde med barn i en parrelation. Det tycker jag är intressant och värt att studera vidare. En hypotes är att förklaringen ligger i att ensamstående föräldrar lever i en mer pressad tillvaro och att det helt enkelt inte finns utrymmer för så mycket mer oro.

Som forskare tycker Emma Engdahl att det var spännande att få in svar om coronas effekter i realtid, att få ta del av människors upplevelser mitt under pågående pandemi.

Forskningen som presenteras tillför viktig kunskap till det sociologiska fältet men även som underlag för myndigheters planering och förberedelser inför kommande pandemier.

- Forskningen som presenteras tillför viktig kunskap till det sociologiska fältet men även som underlag för myndigheters planering och förberedelser inför kommande pandemier, poängterar hon.

Avsked utan fysisk närvaro 

Sofia Björk och Cathrin Wasshede hade redan påbörjat sin studie om att ta farväl av anhöriga under pandemin, när frågan om publicering i temanumret kom.

- Vårt bidrag är en mikrostudie där anhörigas erfarenheter och emotioner analyseras med hjälp av tre begrepp: interaktionsritual, empatiska föreställningar och tillit. Studien belyser ett ganska outforskat område; döden.

Undersökningen beskriver och analyserar människors erfarenheter av en existentiellt viktig erfarenhet nämligen att ta farväl av döende anhöriga i en exceptionell tid med restriktioner kring fysisk närvaro.

- Många har inte kunnat närvara, kunnat besöka, fått säga farväl som de velat. Det finns starka normer och ideal om ”det goda avskedet”, normer som också återspeglas i statliga utredningar, rapporter och policydokument. Ingen ska behöva dö ensam är en av de viktigaste, liksom rätten till ett värdigt avsked, säger Sofia Björk.

Det finns starka normer och ideal om 'det goda avskedet', normer som också återspeglas i statliga utredningar, rapporter och policydokument. Ingen ska behöva dö ensam är en av de viktigaste, liksom rätten till ett värdigt avsked.

Under corona har tusentals människor tvingats hantera nya förutsättningar för avsked. Studien ger utrymme åt dessa erfarenheter, och analyserar både normer och känslor kring detta.

Forskarduon beskriver studien som ett stycke samtidshistoria och menar att det har varit berörande att genomföra undersökningen.

- Vi hade en känsla av att folk verkligen ville berätta, dela med sig. Flera uttryckte det explicit; behovet av att få prata om döden, att det saknas rum för det. Att mista nära och kära, att ta avsked av dem vi älskar är erfarenheter vi alla gör förr eller senare. Att göra det mitt i en pandemi gör denna erfarenhet extra sårbar, säger Cathrin Wasshede.

Flera uttryckte det explicit; behovet av att få prata om döden, att det saknas rum för det. Att mista nära och kära, att ta avsked av dem vi älskar är erfarenheter vi alla gör förr eller senare. Att göra det mitt i en pandemi gör denna erfarenhet extra sårbar.

- Vi vill att människors erfarenheter ska synliggöras, att ge röst åt deras smärtsamma erfarenheter. Anställda inom vården har gjort sitt allra bästa, men ändå drabbades anhöriga av svåra situationer i form av utebliven information och tystnad.

Anställda inom vården har gjort sitt allra bästa, men ändå drabbades anhöriga av svåra situationer i form av utebliven information och tystnad.

Forskarna resonerar vidare att andra grupper, som flyktingar, sedan länge och fortsatt, har erfarenheter av detta.

- De som inte kan åka hem och ta avsked, de kan inte vara där, på plats, de kan inte dela sorgen med sin familj. I förlängningen blir forskningen kanske ett synliggörande av flera gruppers försvårande omständigheter kring omsorg och avsked i livets slutskede, avslutar Cathrin Wasshede.