Svensk ordbok

Uppslagsorden i SO är ordnade alfabetiskt efter grundformens stavning.

Vissa ord i ordboken har dock mer än en stavning, vilket gäller t.ex. sjal och schal. I sådana fall presenteras alternativen efter varandra inom den aktuella artikeln. Den stavningsvariant som är vanligast förekommande i de textmaterial (korpusar) som ordboksredaktionen använder i sitt arbete står först. Om stavningsvarianterna är ungefär lika frekventa i textmaterialen, står det ”eller” mellan varianterna. Detta gäller t.ex. i fråga om café i förhållande till kafé.

Om den första stavningsvarianten är klart vanligare än den eller de andra, står det ”även” mellan alternativen. Detta gäller exempelvis sjal i förhållande till schal.

Konventionen med ”eller” och ”även” används också för att ange att ett ord har variation i fråga om sin böjning eller sitt uttal (se avsnitten Uttal respektive Böjning nedan).

SO innehåller för det första skriftliga upplysningar om uttal. Användaren av ordboken förutsätts dock känna till vissa allmänna uttalsregler när det gäller svenska språket. Till största delen används vanliga bokstäver i uttalsnotationen, men några specialtecken är nödvändiga. För det andra tillhandahåller ordboken också inläst uttal av samtliga uppslagsord.

Information om ordklasstillhörighet ges för alla uppslagsord i SO. Tre exempel är ”barn […] substantiv”, ”generös […] adjektiv” och ”skratta […] verb”.

När en och samma grundform av ett ord tillhör två eller flera olika ordklasser, markeras detta med små upphöjda siffror framför ordet i fråga. Detta gäller t.ex. ¹springa (substantiv) och ²springa (verb).

För alla ord i ordklasserna substantiv, adjektiv, verb samt vissa pronomen och räkneord, ges uppgifter om ordets böjning.

I Svenska Akademiens ordlista (SAOL), vars fjortonde och för närvarande senaste upplaga utkom 2015, finns uppgifter om stavning, ordklasstillhörighet och böjning av ytterligare ett antal svenska ord. SAOL är också tillgänglig via Svenska Akademiens ordboksportal, Svenska.se, https://svenska.se.

I ordbokssammanhang kallas beskrivningen av ett ords betydelse för ordets definition. I SO föregås definitionen av ett uppslagsord av en ifylld punkt alternativt en liten upphöjd siffra. Det senare gäller ifall det aktuella ordet har flera huvudbetydelser. Ett ords huvudbetydelse kan dessutom ha flera specialiserade eller utvidgade användningar, (s.k. underbetydelser). Dessa underbetydelser föregås av en ofylld cirkel.

Huvudbetydelser till substantiv och verb definieras med hjälp av överbegrepp och bestämningar. Två exempel är ”örn örnen örnar substantiv […] • typ av stor rovfågel med långa breda vingar, kraftig näbb och grova klor” respektive ”supa söp supit supen supna, presens super verb […] • dricka sprit”. I fråga om örn är överbegreppet ”typ av stor rovfågel”, medan bestämningarna utgörs av ”med långa breda vingar, kraftig näbb och grova klor”. När det gäller supa är överbegreppet ”dricka” och bestämningen ”sprit”.

Definitionen kompletteras ofta med ett definitionstillägg, skrivet i mindre stil. Detta gäller t.ex. för uppslagsordet örn med definitionstillägget ”samt vanligen fjäderklädda ben; vanligen betraktad som den mäktigaste fågeln”. Också uppslagsordet supa har ett definitionstillägg, nämligen ”ibland i alltför stor mängd”.

Betydelsebeskrivningen föregås ibland av en kommentar som pekar på att det finns obalanser i fråga om uppslagsordets böjningsmönster. En sådan formell kommentar gäller partikelverb, som ofta uppträder som antingen ett eller två ord. Ett exempel är uppskjuta/skjuta upp. Många gånger är den ena varianten vanligare än den andra. Detta markeras med orden ”ofta” respektive ”även”, i det här fallet ”uppskjuta […] • (ofta lös förbindelse, se skjuta upp)” respektive ”skjuta upp […] • (äv. fast sammansättn., se uppskjuta)”.

Ibland kan det finnas anledning att kommentera ett ords stilnivå. Sådana upplysningar meddelas inom vinkelparentes i anslutning till definitionen av ordet. Exempelvis är verbet dissa försett med följande upplysningar: ”dissa […] • <vardagligt> bemöta eller bedöma på ett nedvärderande sätt”. Verbet befläcka presenteras på följande vis: ”befläcka […]  • <högtidligt> bringa vanära över”.

Andra gånger finns det anledning att kommentera att ett ord har en negativ värdeladdning. Ett exempel är adjektivet tvålfager, som är försett med denna information: ”tvålfager […]  • <nedsättande> vacker på ett insmickrande och föga originellt sätt”.

Det kan också finnas anledning att markera hur mycket använt ett visst uppslagsord är. Exempelvis är det reflexiva verbet hovera sig försett med en sådan bruklighetsmarkör: ”hovera sig […] • <mindre brukligt> uppträda högfärdigt”.

I ordboken anges också ifall ett uppslagsord eller en betydelse hos ett uppslagsord används inom ett visst fackområde eller flera fackområden. Sådana upplysningar kan ges inom vinkelparentes, t.ex. ”dränage […] • <medicin> bortledning av oönskad vätska från sår el. från kroppshåla”. Sådana upplysningar kan också ges med hjälp av andra formuleringar. Exempelvis har substantivet fladder en speciell betydelse i medicinska sammanhang, ”fladder […] ○ spec. medicin rytmrubbning”.

Ord kan ha olika relationer till varandra, och i ordbokssammanhang talar man bl.a. om synonymer, dvs. ord som betyder – mer eller mindre – detsamma, och antonymer, dvs. ord som är motsatser till varandra. Synonymer och motsatsord anges på följande sätt i ordboken, detta med verbet utvandra som exempel: ”emigrera […] SYN. utvandra MOTSATS immigrera, invandra”.

När det handlar om en lägre grad av synonymi används oftast förkortningen JFR (”jämför”). Till adjektivet glad anges tre olika sådana ord: ”glad […]  JFR förtjust, glädje, lycklig 1”.  Också andra typer av betydelserelationer markeras med förkortningen JFR. Detta gäller bl.a. för förhållandet mellan substantiven far och mor: ”far […] SYN. pappa JFR ¹mor” och ”mor […] SYN. mamma JFR far”.

I ordboken ges många språkliga exempel. Deras uppgifter är att illustrera och stödja betydelsebeskrivningarna.

En typ av språkliga exempel utgörs av sammansättningar och avledningar, där uppslagsordet ingår som förled eller efterled eller som annan del. I ordboksartikeln om substantivet arm i betydelsen ’kroppsdel’ finns de sammansatta substantiven armband, armlängd, armstöd, högerarm och vänsterarm, medan avledningen förskingrare ingår i artikeln om verbet förskingra.

Vissa ordboksartiklar innehåller en egen sektion med s.k. kollokationer. Kännetecknande för dessa är bl.a. att de utgörs av ord som ofta återkommer tillsammans och att de ofta är lätta att förstå men att de kan vara svårare att producera, särskilt för inlärare. Exempel på kollokationer är fraserna goda argument, sakliga argument, hållbara argument, tungt vägande argument, framföra ett argument och vässa sina argument som återfinns i artikeln argument.

Under rubriken konstruktion anges bland annat vilka typer av objekt och (i många fall) subjekt verben konstrueras med. Ett exempel är verbet tillrättavisa, som följs av angivelsen att ordet, utöver ett personsubjekt, måste ha ett objekt som betecknar en person: någon tillrättavisar någon. Ett annat exempel är det intransitiva verbet regna, som är försett med konstruktionsuppgiften det regnar. Under denna rubrik visas också vilka prepositioner m.m. som hör till verb, adjektiv och substantiv (jfr lita på någon, stolt över någon och kusin till någon). Om en underbetydelse saknar konstruktionsuppgift, gäller den uppgift som ges i anslutning till huvudbetydelsen.

Utöver sammansättningar och avledningar innehåller artiklarna språkexempel i form av fraser och satser av olika slag. Deras uppgift är bl.a. att ge information om uppslagsordens fraseologi. I ordboksartikeln argument återfinns, förutom kollokationer, exempel som ge argument för sin ståndpunkt, argument för att minska köttkonsumtionen och satsen ett starkt argument mot kärnkraft är risken för en stor olycka.

IIdiom är en särskild typ av fastare fraser. De kännetecknas bl.a. av att deras betydelse inte kan härledas från de ingående ordens betydelser. Ett standardexempel är kasta yxan i sjön, där betydelsen ’ge upp’ inte har något med yxor och sjöar att göra. Just detta idiom behandlas under uppslagsordet yxa.

Alla uppslagsord i SO är försedda med uppgift om tiden för deras första kända förekomst i svenska språket i skrift. Vid riktigt gamla ord är det fråga om ungefärliga tidsangivelser. Ett exempel är uppslagsordet runa i betydelsen ’skrifttecken’, som är belagt i svenskan sedan 500-talet.

Till ett mycket stort antal uppslagsord meddelas dessutom etymologiska uppgifter, där historien om ordens vandringar på vägen till svenskan kortfattat berättas. För nyare ord ges dock i allmänhet ingen källhänvisning. Den intresserade kan däremot ofta hitta sådana uppgifter i Svenska Akademiens ordbok – SAOB (se vidare på webbplatsen saob.se LÄNK).

I etymologierna spelar valet av preposition framför långivande språk en nyckelroll. Det starkaste påståendet görs med prepositionen av, som innebär att uppslagsordet har lånats direkt från språket i fråga till svenskan. Ett exempel är paraply, som är ”belagt sedan 1748; av franska parapluie med samma betydelse […]”.

Om ordet däremot ytterst härstammar från ett äldre språk och kommit in i svenska språket via andra (modernare) språk, används prepositionen ur. Ett exempel är depå, som är belagt i svenskan i formen depot sedan 1763 och i formen depå sedan 1872. Det svenska ordet kommer ”av franska dépôt med samma betydelse; ur lat. depo´nere […]”.

Vid översättningslån används ofta prepositionen efter. Ett exempel är allsång, som är ”belagt sedan 1927; efter engelska community singing med samma betydelse”.

Också verbet jämför (jfr) kan användas när lånordsstatusen är mer osäker. Exempel är uppslagsordet bensen ’ett flytande kolväte’, som är belagt i svenskan ”sedan 1897; jfr ursprung till bensin”.

Slutligen, när ett ord uppstått ur ett namn, används vanligen prepositionen till. Detta gäller t.ex. uppslagsordet röntgen i betydelsen ’teknik för undersökning av föremåls inre struktur med hjälp av genomträngande strålning’. Ordet är belagt sedan 1917 och är bildat till namnet på fysikern Wilhelm Conrad Röntgen (1845–1923).

Om alla huvudbetydelser hos ett uppslagsord har samma ursprung (etymologi), skrivs etymologin ut bara en gång. Detta gäller exempelvis för substantivet krona.

SO ger också upplysningar om vilka substantiv som kan bildas till ett visst verb, ofta genom tillägg av olika suffix, såsom -ing, -ning, -ande eller -ende. Ett exempel är verbet tävla med de besläktade substantiven tävlande, tävling och tävlan. Efter rubriken DET ATT presenteras sådana verbalsubstantiv som gäller samtliga betydelser i den aktuella artikeln. I ordboksartikeln tävla står det således: ”DET ATT tävla: tävlande, tävling, tävlan”.

Sådana verbalsubstantiv som bara gäller en viss betydelse hos det aktuella verbet presenteras däremot i anslutning till den aktuella betydelsen. I ordboksartikeln segla återfinns därför verbalsubstantiven seglation och seglats under verbets huvudbetydelse, ”förflytta (sig) på vattnet genom utnyttjande av vindens kraft”, medan de verbalsubstantiv som gäller samtliga betydelser hos verbet står sist i artikeln: ”DET ATT segla: seglande, segling”.

I vissa artiklar i SO ingår citat, som kan förknippas med uppslagsordet. Citaten är ofta hämtade från den svenska litteraturens klassiker. Som exempel kan ordboksartikeln yrväder anföras. Sentensen i artikeln består av inledningsorden till August Strindbergs Hemsöborna (1887), där huvudpersonen Carlssons ankomst till Hemsö beskrivs: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”