Handskrivna källor kastar nytt ljus på ryskt 1740-tal
Ryssland i mitten av 1700-talet präglades av enorma sociala klyftor och läs- och skrivkunnigheten var mycket låg. Men hur kommunicerade de som kunde skriva och vad kan de bevarade källorna berätta om samhället? I den nya boken "Russian in the 1740s" undersöker Thomas Rosén, lektor i slaviska språk, hur det ryska språket användes under en kort och relativt outforskad period av historien.
Thomas Rosén befann sig på landsarkivet i Uppsala för att leta efter något helt annat när några ryska handskrivna brev från 1740-talet plötsligt fångade hans intresse. Nu, tio år senare, är han klar med en bok som undersöker det ryska språket under just 1740-talet.
– Ryssland vid den här tiden var ett samhälle som vi nog inte riktigt kan föreställa oss, för det var så oerhört orättvist. Nästan hela befolkningen, över 90 procent, var livegna bönder. Den här samhällsordningen gjorde att utbildning var något som nästan ingen fick. Läs- och skrivkunnigheten, om man slog ut den på hela befolkningen, var i bästa fall 5 procent, säger Thomas Rosén.
Krävde mycket administration
Speciellt på landsbygden var det sällsynt att man kunde läsa och skriva. Precis som idag var det ryska samhället väldigt centraliserat. Det stora imperiet krävde sin administration och centralmakten löste det genom att ta fram skriftliga förlagor för brev och dokument. Skuldebrev skulle se ut på ett visst sätt, en rapport till landshövdingen på ett annat.
– Man hade ett jättestort land och en illa utbildad befolkning så för att få det hela att fungera fick man tillgripa sådana här mallsystem.
I dåvarande huvudstaden Sankt Petersburg var man starkt influerad av både det tyska och det franska språket och man översatte fraser till ryska. De fasta uttrycken upptog större delen av de administrativa dokumenten och utrymmet för fri text var liten.
Men den här huvudstadskulturen, som Thomas Rosén kallar det, slog inte igenom brett och de mer informella och spontana texterna han undersökt ser helt annorlunda ut.
– Här fortsätter man att skriva som man gjort tidigare och använder inga av nymodigheterna som introducerats. De gamla traditionerna lever vidare.
Har dammsugit arkiv
Texterna han tittat på är till största delen handskrivna. Vid den här tiden fanns till exempel bara en tryckt dagstidning i Ryssland.
– Handskrivna källor är väldigt svårjobbade. Det kan ta flera dagar att bara avkoda dem, innan man överhuvudtaget lyckats fatta vad som står.
För att hitta så många källor som möjligt har han dammsugit arkiv i Sverige, Danmark, Finland, Ukraina och Ryssland. Hur det ryska samhället såg ut avspeglar sig förstås på materialet.
– Jag har inte hittat ett enda dokument skrivet av en kvinna. Och inte ett enda skrivet av en bonde. Och tro mig, då har jag verkligen letat, säger Thomas Rosén.
Mycket forskning återstår
Hans forskning har gjorts utifrån ett historiskt sociolingvistiskt perspektiv som undersöker hur språk och samhälle hänger samman. Mycket forskning på det ryska språket återstår att göra och det saknas korpusar med handskrivna texter. Något som Thomas Rosén vill fortsätta arbeta med.
– Att det ser ut så här hänger ihop med den ryska traditionen. Att studera samhällets inverkan på språket förbjöds under Stalintiden. Tanken var ju att alla klasser skulle vittra bort och då fanns det ju ingen anledning att undersöka hur olika socialgrupper kommunicerar. Först på 1980-talet började man titta på det här igen.
Du har gjort en ingående studie på ett relativt kort tidsspann. Varför?
– För att man ska få detalj på det hela. Vilket man inte kan få om man studerar flera århundraden åt gången. Då måste man göra väldigt selektiva urval av texter och väljer kanske en handfull texter som är lättillgängliga, det vill säga tryckta texter. Och då kommer man aldrig åt verkligheten som är mer diversifierad än så.
Vilken var den största aha-upplevelsen under arbetet med boken?
– Traditionens kraft. Att folk i så hög utsträckning fortsatte på det gamla sättet är nog det jag blivit mest förvånad över. För det är inte den bilden man får när man läser beskrivningar i läroböcker och uppslagsverk. Där får man intryck av att 1700-talet präglades av radikal omvälvning. Men så var det inte, åtminstone inte om man tittar bortom kulturelitens absoluta topp. Det handlar om långsammare rörelser än vad man kanske tror.
Janna Roosch