Ekonomhistorikern John Lapidus forskar om olika sjukvårdssystem. Han menar att det är snudd på obegripligt att vi fortfarande, i dagens moderna värld, med dagens medicinska teknik, kan låta de fattiga länderna lida på det här sättet.
- Många sjukdomar är både enkla och billiga att bota, men det skulle förmodligen behövas en massiv resursöverföring och en gigantisk, global sjukvårdsplan för att skapa tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård för hela jordens befolkning. Många fattiga länder kan inte lösa problemen på egen hand. Förutom fattigdomens allmänt negativa konsekvenser är dessa länder drabbade av två olika sjukvårdsekonomiska lagar. Den ena har kallats sjukvårdsekonomins första lag och gör att fattiga länder lägger en relativt liten del av sin BNP på sjukvård. Den andra har kallats sjukvårdens omvända lag och gör att den bästa vården ges till dem som är i minst behov av den.
John Lapidus har arbetat i Zimbabwe och Nicaragua där han sett många prov på denna sjukvårdsproblematik.
- Den omvända sjukvårdslagen är påtaglig i dessa länder. De mest privilegierade har tillgång till ett överflöd av förstklassig vård, vilket i mindre utsträckning även gäller exempelvis statsanställda och militärer. Samtidigt får stora delar av befolkningen knappt någon vård över huvud taget.
Ändå finns exempel på fattiga länder som har lyckats med att ge grundläggande sjukvård åt alla medborgare.
- Med relativt små medel har exempelvis Costa Rica och Kuba skapat universella, solidariska system som täcker alla medborgare. De spenderar en bråkdel jämfört med rika länder, men kan ändå mäta sig när det gäller sådant som medellivslängd och spädbarnsdödlighet. I en arbetsintensiv bransch som sjukvård kan man komma väldigt långt utan toppmodern utrustning men med god tillgång till bra utbildning, något som var tydligt när jag reste runt och studerade det kubanska sjukvårdssystemet.
Men problemen med grundläggande sjukvård gäller inte bara fattiga länder. Under en sjukvårdsresa i USA intervjuade John Lapidus många människor som var uteslutna ur systemet.
- Det handlar om miljontals amerikaner som inte är tillräckligt rika för att köpa en privat försäkring, men inte tillräckligt fattiga för att kvala in till den andra klassens vård som tillfaller de minst bemedlade. De faller handlöst mitt emellan dessa system. USA lägger en ofantligt stor del av sin BNP på sjukvård men kan ändå inte garantera sjukvård åt alla medborgare. Så länge det förhåller sig på det sättet i ett av världens rikaste länder är det svårt att se hur de globala hälso- och sjukvårdsfrågorna ska kunna lösas.
