Khashayar Naderehvandis avhandling tar sin början i på tunnelbanan i Toronto.
– Det börjar med en scen som skildrar en händelse där två bröder står på ett trångt, svettigt och varmt tunnelbanetåg och känner hur irritationen växer. Det är ingen märkvärdig situation. Mängder av människor – däribland syskon – har många gånger stått på överfulla tåg och börjat bråka med varandra. Det min avhandling tar avstamp i är inte så mycket irritationen och bråket, utan tystnaden som följer av att vara uttittad.
Bröderna har tillbringat tid med familjemedlemmar i Toronto. Familjen har sina rötter i Iran, men bröderna har bott större delen av sina liv i Sverige. Den ena nämner att han irriterar sig på sättet den andre pratar persiska med övriga familjemedlemmar. Sakta men säkert utvecklas deras samtal till ett fullfjädrat bråk. Plötsligt inser bröderna att de andra passagerarna tittar nyfiket på dem, och de kopplar intresset till det faktum att bråket har förts på svenska, ett språk som inte låter som ett språk de förväntar sig av två män med rötter i mellanöstern.
– Det utmärkande med scenen är att det finns en avgrundsdjup skillnad mellan vad bröderna upplever och vad de föreställer sig att alla andra ser. De upplever sig själva som människor, men vad de föreställer sig att alla andra ser är en reduktion: två barbarer som skriker på varandra på ett språk som inte ens passar ihop med hur de ser ut.
Vad betyder då den här scenen? Och hur kan man skriva den? Det är detta som avhandlingen försöker besvara. Och ur dessa frågor följer andra, menar Khashayar Naderehvandi.
– Till exempel: när det inte går att berätta om en traumatisk händelse eftersom man måste använda ord som upprepar våldet, eller ett språk som förminskar händelsens betydelse, hur kan man då gå till väga för att ändå berätta? Vad är det för slags språk och för språkpraktiker som behöver tas i bruk? Hur behöver ett språk bete sig för att inte bara vidarebefordra information, utan även förändra sammanhanget som ska ta emot informationen?
Du beskriver den litterära återgivningen av scenen på tunnelbanan som kärnan av avhandlingen. På vilket sätt?
– En text kan se ut på många olika sätt: en pedagogisk text, en rapport, en uppmaning till ett handlingsförfarande med mera. En text i en avhandling som skildrar vad som hände på ett tunnelbanetåg mellan ”mig och min bror” kan ses som biografisk information. En sociologisk studie skulle till exempel kunna ta utgångspunkt i samma händelse. En studie i psykologi skulle kunna göra det också. Gemensamt för dessa studier skulle vara en autoetnografisk metod och materialet skulle antingen vara själva händelsen eller upplevelserna som skildras. I mitt ämne är det snarare avgörande att se skildringen som en litterär text och istället fokusera på textens litterära mekanismer. Det är så att säga inte den skildrade erfarenheten som är utgångspunkten i en fråga om litterär gestaltning, utan hur orden bearbetas. Därifrån kan man förstås försöka förstå erfarenheten eller vad en händelse överhuvudtaget kan tänkas betyda.
Kan du berätta lite om dina resultat?
– Mycket kort går det kanske att säga att min avhandling visar att ett litterärt arbete med språk i första hand är ett arbete med ord och i andra hand med tankar. Det vill säga att det i första hand är ett materiellt arbete med ordens ljud som något konkret, även när det rör sig om skriven text, och i andra hand med ordens betydelser. Det som är avgörande i fråga om inledningsscenen är alltså inte så mycket vad som är korrekt återgivet och vad som inte är det, utan snarare hur återgivningen är litterärt konstruerad och vad det innebär att konstruera text på det sättet.
Det är genom detta materiella arbete som en litterär text har möjlighet att skildra något, oavsett om det är komplex poesi eller medryckande prosa, menar Khashayar Naderehvandi.
– Att använda sig av ljud, rytm, dramaturgi och andra litterära grepp för att skildra något ställer ett krav på läsaren, kräver att läsaren själv förändras för att kunna förstå det skildrade. Det vill säga, för att kunna berätta på ett tillräckligt komplext och rikt sätt, vad det var som hände på tåget, vad som inte hände, vad som hade kunnat hända och vad som inte borde ha hänt, behöver det skönlitterära och poetiska förändra läsarens optik, så att informationen kan tas emot. Slutsatsen är med andra ord också en demonstration av hur skönlitterär text faktiskt förändrar läsaren, så att ny information blir tillgänglig. Kort sagt: min avhandling handlar om hur poesin förändrar världen så att det blir möjligt att säga något helt nytt.
Khashayar Naderehvandi disputerar med avhandlingen Vem vittnar för vittnet? - Det litterära verket som vittnesmål och översättning tors den 26 november kl 13. Läs mer om disputationen nedan.
Kontakt:
khashayar.naderehvandi@akademinvaland.gu.se
0738-025803
Text: Cecilia Köljing
