Nanomaterial i vatten – risker och möjligheter

Syntetiserade nanomaterial av kiseldioxid används i ett brett utbud av produkter och industrier så som livsmedel, kosmetika, elektronik, färger, textilier, betong och pappersindustrin. Nanomaterialet har egenskaper som gör att det på ett effektivt sätt skulle kunna rena förorenat vatten genom att binda till sig giftiga kemikalier, men deras användning i produkter leder också till oundvikliga utsläpp till vatten, vilket ger upphov till oro för miljöpåverkan.

Avhandlingen omfattar tester med totalt nio kiselprodukter med olika storlek, form, laddning och ytkemi i experiment med bakterier, alger, kräftdjur och fiskceller. Resultaten kompletteras också med data från andra vetenskapliga publikationer i en systematisk översiktsanalys.

Vidare undersöker avhandlingen nanomaterialets förmåga att binda till sig olika organiska föroreningar och om det förändrar giftigheten i de exponerade organismerna och cellerna. Resultaten visar att det beror på materialets ytarea samt ytkemi, men att det också skiljer sig mellan olika typer av celler (fiskceller eller algceller).

Experimenten indikerar att nanomaterialen skulle kunna avlägsna vissa föroreningar i vatten. Framtida användning för vattenrening kräver dock ytterligare forskning, analyser och jämförelser med andra material som kan användas inom vattenrening.