Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Äldre kvinna tittar ut genom ett öppet fönster
Foto: Nick Karvounis
Länkstig

Vilka är de sköra äldre?

Publicerad

I dessa Coronatider har fokus i tidningar och på TV till stor del handlat om att skydda sköra äldre personer från smitta. Olika experter inom hälso-och sjukvård, beslutsfattare och forskare uttalar sig om gruppen sköra äldre som en homogen grupp och benämningen sköra äldre används nästan som slagord.

Skörhet som begrepp nämndes först i den vetenskapliga litteraturen 1954, men det var mycket senare som ”sköra äldre” beskrevs i samband med hur man inom hemsjukvården skulle ta hand om de svårast sköra äldre personerna. I dessa publikationer ingick inte någon definition av vad skörhet (frailty) egentligen är. Det är först år 1992 som ”the American Heritage Dictionary” definierade skörhet som fysiskt svag eller skör och INTE stark och substantiell.

Begreppet skörhet används på olika sätt

Inom svensk sjukvård används skörhet ofta för att bedöma människors behov av vård och omsorg. Problemet är att begreppet skörhet används på olika sätt; skörhet, sjuklighet och aktivitetsförmåga används synonymt för att beskriva skörhet. Det är dock olika begrepp även om de är starkt relaterade till varandra. Den egentliga accepterade internationella konsensusdefinitionen av skörhet (frailty) är: "Ett medicinskt syndrom som kännetecknas av minskad styrka, uthållighet och minskad fysiologisk funktion som ökar en persons sårbarhet för att utveckla ökat beroende och/eller dödlighet”. Det betyder att vi när vi blir äldre känner av det fysiska åldrandet genom att vi exempelvis inte orkar så mycket som tidigare; vi blir tröttare fortare och har sämre uthållighet, vissa aktiviteter tar längre tid att göra och vi känner oss inte lika starka som förr. Forskning visar att sjuklighet ökar med stigande ålder och att mottagligheten för sjukdomar ökar om man är skör. Sjuklighet och skörhet samverkar alltså med varandra och att som person vara både skör och ha en eller flera sjukdomar kan så småningom leda till att man blir beroende av andra människors stöd och hjälp med vardagliga aktiviteter, och/eller för tidig död.

Test behöver kompletteras med dialog

Idag används ”Clinical Frailty Scale” som medicinsk vägledning för att bedöma skörhet inom svensk sjukvård. Syftet med skalan är att avgöra vilka som är sjukast och i mest akut behov av vård för att kunna prioritera vem som ska behandlas först. Skörhet beskrivs i skalan som nedsatt aktivitetsförmåga där förmågan att klara av vardagliga aktiviteter försämras successivt från tidiga tecken på skörhet, som att man exempelvis upplever trötthet, till ett ökat beroende av hjälp, först i komplexa vardagsaktiviteter som inköp och matlagning och senare även i den personliga vården. De två sista stegen i Clinical Frailty Scale beskriver en person som är mycket allvarligt skör och helt beroende av hjälp respektive en person som närmar sig livets slut. Det betyder att det i svensk sjukvård är vanligast att förmågan att utföra aktiviteter som är nödvändiga och önskvärda för att klara av vardagen, används när vi bedömer skörhet. Nedsatt förmåga att utföra sådana aktiviteter är en konsekvens av sjuklighet och skörhet, men olika personer har olika förmågor och möjligheter beroende på vilka sjukdomar personen har och hur skör hen är. Det finns ingen manual för hur en sådan bedömning ska gå till. Men det är viktigt att standardiserade test alltid kompletteras med en dialog för att fånga personernas förmåga för att kunna skapa en så heltäckande och nyanserad bild som möjligt av personen. Detta är speciellt viktigt då informationen kan komma att användas som underlag för prioriteringar när det gäller vilka som är sjukast och i mest akut behov av vård.

Dialog mellan två jämlika personer

Vår kunskap från mångårig forskning och kliniskt arbete med bedömningar av sköra äldre personers förmåga att utföra vardagliga aktiviteter visar att det är mer komplext än att bara fråga hur personen klarar av, eller har klarat av, sina vardagliga aktiviteter, speciellt om det ska utföras i ett akut skede. Det är inte ovanligt att det finns en skillnad mellan vad en person säger att hen gör och vad hen i verkligheten gör och mellan vad hen kan göra och vad hen gör. För att kunna göra en korrekt analys av vad personen har gjort och hur hen har gjort det, måste vi utgå från ett samtal som är utformat som en dialog mellan två jämlika personer, som båda har värdefull kunskap. Detta innebär att lyssna på vad och hur den andre berättar, med personens problem, behov och prioriteringar i förgrunden.

Delaktighet och självbestämmande avgörande

I en dialog av detta slag måste personen det gäller ges möjlighet att uttrycka vad som är viktigt för hen och hur hen vill ha det. Det innebär att personen ges möjlighet att vara delaktig och självbestämmande när det gäller såväl hälso- och sjukvård som i sina vardagliga aktiviteter. Sköra äldre personer är en heterogen grupp och ingen persons behov i bedömningen liknar en annans. En flexibel strategi behövs därför för att kunna göra en unik bedömning för varje person. Vi måste öppna upp för möjligheten till ömsesidig reflektion och uttryck för uppfattningar, känslor och erfarenheter som behövs för att kunna diskutera såväl förmågan att utföra aktiviteter som motivationen att utföra dem. Detta kräver en förståelse för hur människor kan över- eller underskatta sin förmåga, samt för hur föreställningar om åldrande kan påverka professionellas förmåga att göra en så rättvis bedömning som möjligt.

 Synneve Dahlin-Ivanoff, Isabelle Andersson Hammar, Qarin Lood